Psaltaren 35

1 En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

Pesem Davidova. Bojuj se, Gospod, zoper njé, ki se bojujejo z menoj; napadi jih, ki napadajo mene.

2 Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

Zgrabi ščit veliki ali mali, in vstani v mojo pomoč:

3 Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

In potegni sulico, in prestrezi njé, ki me preganjajo: reci duši moji: Blaginja sem tvoja.

4 Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

Osramoté se naj in z rudečico oblijó, kateri iščejo duše moje: nazaj naj se zapodé in zarudé, kateri mi nameravajo hudo.

5 Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

Bodejo naj kakor pleve pred vetrom, ko ga zažene angelj Gospodov.

6 Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

Temna bodi njih pot in prepolzka, in angelj Gospodov naj jih preganja.

7 Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

Ker po krivem mi skrivajo v jami mrežo svojo, po krivem kopljejo jamo duši moji.

8 Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

Pride naj mu, da ne bode vedel, poguba, da ga vjame mreža njegova, katero skriva: v pogubo naj pade vanjo.

9 Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

Tako naj se duša moja raduje v Gospodu, veseli se naj v blaginji njegovi.

10 All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

Vse kosti moje naj govoré: Gospod, kdo je tebi enak? Siromaka otimaš iz rok močnejega od njega; siromaka, pravim, in ubožca iz rok njega, ki ga pleni?

11 Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

Priče vstajajo krivične; česar si nisem v svesti, terjajo od mene.

12 De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

Hudo mi vračajo za dobro, zapuščenost duši moji.

13 Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

In vendar sem jaz, ko so bili bolni, v raševini za obleko, s postom pokoril dušo svojo, in molitev moja se je vračala v nedrije moje.

14 Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

Kakor k bližnjemu, kakor k bratu sem hodéval neprestano, kakor žalujoč po materi hodil sem sključen v črni obleki.

15 Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

Ko pa pešam, zbirajo se in se radujejo; zbirajo se pri meni in se plazijo, da ne čutim; parajo obleko, in ne molčé:

16 Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

Med igralci šaljivci šegavi; sè svojimi zobmí režé proti meni.

17 Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

Gospod, doklej bodeš gledal? Reši dušo mojo njih pogube, mladih levov edino mojo.

18 Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

Slavil te bodem v velikem zboru, med ljudstvom obilim bodem te hvalil.

19 Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

Naj se ne radujejo nad menoj, kateri so mi neprijatelji iz krivih vzrokov; kateri me sovražijo po krivem, naj ne mežikajo z očesom.

20 Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

Mirú namreč ne govoré, temuč zoper pokojne v deželi izmišljajo najhujše zvijače.

21 Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

In proti meni režé, govoreč: Prav, prav, oko naše vidi!

22 Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

Vidiš, Gospod, ne mólči; Gospod, ne bivaj daleč od mene.

23 Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

Zbúdi se in vstani na sodbo mojo; Bog moj in Gospod moj, na pravdo mojo.

24 Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

Sodi me po pravici svoji, Gospod Bog moj, in naj ne radujejo se nad mano.

25 Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

Naj ne govoré v srci svojem: Prav, duša naša; ne govoré naj: Pogoltnili smo ga.

26 Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

Osramoté se naj in zarudé vkup, ker se veselé nesreče moje; sè sramoto naj se ogrnejo in nečastjo, kateri se povzdigujejo proti meni.

27 Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

Prepevali bodejo in se radovali, kateri se veselé pravice moje, in govorili bodejo vedno: Poveličan Gospod, ki se veseli mirú svojega hlapca.

28 Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.

In jezik moj bode oznanjal pravičnost tvojo, ves dan hvalo tvojo.