Psaltaren 35

1 En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

[A Psalm] of David. Plead [my cause], O LORD, with them that strive with me: fight against them that fight against me.

2 Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

Take hold of shield and buckler, and stand up for mine help.

3 Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

Draw out also the spear, and stop [the way] against them that persecute me: say unto my soul, I [am] thy salvation.

4 Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

Let them be confounded and put to shame that seek after my soul: let them be turned back and brought to confusion that devise my hurt.

5 Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

Let them be as chaff before the wind: and let the angel of the LORD chase [them].

6 Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

Let their way be dark and slippery: and let the angel of the LORD persecute them.

7 Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

For without cause have they hid for me their net [in] a pit, [which] without cause they have digged for my soul.

8 Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

Let destruction come upon him at unawares; and let his net that he hath hid catch himself: into that very destruction let him fall.

9 Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

And my soul shall be joyful in the LORD: it shall rejoice in his salvation.

10 All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

All my bones shall say, LORD, who [is] like unto thee, which deliverest the poor from him that is too strong for him, yea, the poor and the needy from him that spoileth him?

11 Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

False witnesses did rise up; they laid to my charge [things] that I knew not.

12 De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

They rewarded me evil for good [to] the spoiling of my soul.

13 Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

But as for me, when they were sick, my clothing [was] sackcloth: I humbled my soul with fasting; and my prayer returned into mine own bosom.

14 Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

I behaved myself as though [he had been] my friend [or] brother: I bowed down heavily, as one that mourneth [for his] mother.

15 Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

But in mine adversity they rejoiced, and gathered themselves together: [yea], the abjects gathered themselves together against me, and I knew [it] not; they did tear [me], and ceased not:

16 Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

With hypocritical mockers in feasts, they gnashed upon me with their teeth.

17 Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

Lord, how long wilt thou look on? rescue my soul from their destructions, my darling from the lions.

18 Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

I will give thee thanks in the great congregation: I will praise thee among much people.

19 Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

Let not them that are mine enemies wrongfully rejoice over me: [neither] let them wink with the eye that hate me without a cause.

20 Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

For they speak not peace: but they devise deceitful matters against [them that are] quiet in the land.

21 Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

Yea, they opened their mouth wide against me, [and] said, Aha, aha, our eye hath seen [it].

22 Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

[This] thou hast seen, O LORD: keep not silence: O Lord, be not far from me.

23 Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

Stir up thyself, and awake to my judgment, [even] unto my cause, my God and my Lord.

24 Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

Judge me, O LORD my God, according to thy righteousness; and let them not rejoice over me.

25 Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

Let them not say in their hearts, Ah, so would we have it: let them not say, We have swallowed him up.

26 Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

Let them be ashamed and brought to confusion together that rejoice at mine hurt: let them be clothed with shame and dishonour that magnify [themselves] against me.

27 Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

Let them shout for joy, and be glad, that favour my righteous cause: yea, let them say continually, Let the LORD be magnified, which hath pleasure in the prosperity of his servant.

28 Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.

And my tongue shall speak of thy righteousness [and] of thy praise all the day long.