Psaltaren 30
1 En Psalm, till att sjunga om Davids hus vigning. Jag prisar dig, Herre: ty du hafver upphöjt mig, och låter icke mina fiendar glädja sig öfver mig.
A Psalm [and] Song [at] the dedication of the house of David. I will extol thee, O LORD; for thou hast lifted me up, and hast not made my foes to rejoice over me.
2 Herre min Gud, då jag ropade till dig, gjorde du mig helbregda.
O LORD my God, I cried unto thee, and thou hast healed me.
3 Herre, du hafver fört mina själ utu helvetet; du hafver behållit mig lefvande, der de i helvetet foro. (Sheol h7585)
O LORD, thou hast brought up my soul from the grave: thou hast kept me alive, that I should not go down to the pit. (Sheol h7585)
4 I Helige, lofsjunger Herranom, och tacker i hans helga högtid.
Sing unto the LORD, O ye saints of his, and give thanks at the remembrance of his holiness.
5 Ty hans vrede varar ett ögnablick, och han hafver lust till lif; om aftonen varar gråten, men om morgonen glädjen.
For his anger [endureth but] a moment; in his favour [is] life: weeping may endure for a night, but joy [cometh] in the morning.
6 Men jag sade, då mig väl gick: Jag skall aldrig omkull ligga.
And in my prosperity I said, I shall never be moved.
7 Ty du, Herre, hafver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansigte, förskräcktes jag.
LORD, by thy favour thou hast made my mountain to stand strong: thou didst hide thy face, [and] I was troubled.
8 Jag vill, Herre, ropa till dig; Herran vill jag bedja.
I cried to thee, O LORD; and unto the LORD I made supplication.
9 Hvad nytta är i mitt blod, när jag död är? Månn ock stoftet tacka dig, och förkunna dina trohet?
What profit [is there] in my blood, when I go down to the pit? Shall the dust praise thee? shall it declare thy truth?
10 Hör, Herre, och var mig nådelig; Herre, var min hjelpare.
Hear, O LORD, and have mercy upon me: LORD, be thou my helper.
11 Du hafver förvandlat mig min klagan uti fröjd; du hafver afklädt mig min säck, och omgjordat mig med glädje;
Thou hast turned for me my mourning into dancing: thou hast put off my sackcloth, and girded me with gladness;
12 På det min ära skall lofsjunga dig, och icke tyst varda. Herre, min Gud, jag vill dig tacka i evighet.
To the end that [my] glory may sing praise to thee, and not be silent. O LORD my God, I will give thanks unto thee for ever.
