Psaltaren 18
1 En Psalm, till att föresjunga, Davids, Herrans tjenares; hvilken denna visos ord talade till Herran, på den tid Herren honom hulpit hade ifrå hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand; Och sade: Hjerteliga, kär hafver jag dig, Herre, min starkhet;
Dziedātāju vadonim, Dāvida, Tā Kunga kalpa, dziesma. Šīs dziesmas vārdus viņš runājis uz To Kungu, kad Tas Kungs viņu bija izglābis no visu ienaidnieku rokas un no Saula rokas; tad viņš sacīja: No sirds dziļuma es Tevi mīlēju, Kungs, mans stiprums.
2 Herre, min klippa, min borg, min förlossare; min Gud, min tröst, den jag mig vid håller; min sköld, och min salighets horn, och mitt beskydd.
Tas Kungs ir mans akmens kalns, mana pils un mans glābējs, mans stiprais Dievs, mans patvērums, uz ko es paļaujos, manas priekšturamās bruņas un mans pestīšanas rags un mans augstais palīgs.
3 Jag vill lofva och åkalla Herren; så blifver jag ifrå mina ovänner förlöst.
Es piesaukšu To Kungu, kas teicams, tad es tapšu atpestīts no saviem ienaidniekiem.
4 Ty dödsens band hafva, omfattat mig, och Belials bäcker förskräckt mig.
Nāves saites ap mani tinās, un Beliala(iznīcības) upes mani izbiedēja.
Elles saites mani apņēma, un nāves valgi mani pārvarēja. (Sheol h7585)
6 När jag är i ångest, så åkallar jag Herran, och ropar till min Gud; så hörer han mina röst af sitt tempel, och mitt rop kommer för honom till hans öron.
Savās bēdās es piesaucu To Kungu un kliedzu uz savu Dievu, tad Viņš klausīja manu balsi no Sava nama, un mana brēkšana Viņa priekšā nāca Viņa ausīs.
7 Jorden bäfvade och gaf sig, och bergens grundvalar rördes och bäfvade, då han vred var.
Zeme tapa kustināta un drebēja, un kalnu pamati trīcēja un kustējās, kad Viņš apskaitās.
8 Damb gick upp af hans näso, och förtärande eld af hans mun; så att det ljungade deraf.
Dūmi uzkāpa no Viņa nāsīm, un rijoša uguns no Viņa mutes, zibeņi no Viņa iedegās.
9 Han böjde himmelen, och for neder, och mörker var under hans fötter.
Viņš nolaida debesis un nokāpa, un tumsa bija apakš Viņa kājām.
10 Och han för uppå Cherub, och flög; han sväfde på vädrens vingar.
Un Viņš brauca uz ķeruba un skrēja, Viņš skrēja ātri uz vēja spārniem.
11 Hans tjäll omkring honom var mörker, och svart tjockt moln, der han inne fördold var.
Viņš lika tumsību Sev par apsegu, Viņa dzīvoklis ap Viņu bija ūdeņu tumsība un biezi padebeši.
12 Af skenet för honom delte sig skyn, med hagel och ljungande.
No spožuma Viņa priekšā šķēlās Viņa padebeši ar krusu un degošiem zibeņiem.
13 Och Herren dundrade i himmelen; och den Högste lät sitt dunder ut, med hagel och ljungande.
Tas Kungs lika pērkoniem rībēt no debesīm, un tas Visuaugstais pacēla Savu balsi, krusu un degošus zibeņus.
14 Han sköt sina skott, och förströdde dem; han lät fast ljunga, och förskräckte dem.
Un Viņš meta Savas bultas un tos izklīdināja, un daudz zibeņus un tos iztrūcināja.
15 Der såg man vattuådrorna; och jordenes grund vardt blottad, Herre, af ditt straff, af dine näsos anda och blåst.
Un ūdeņu dziļumi rādījās un zemes pamati tapa atklāti no Tavas bāršanās, - ak Kungs, no Tavu nāšu dvašas pūšanas.
16 Han sände utaf höjdene, och hemtade mig; och drog mig utu stor vatten.
Viņš izstiepa roku no augstības un ņēma mani, Viņš mani izvilka no lieliem ūdeņiem.
17 Han halp mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;
Viņš mani atpestīja no mana stiprā ienaidnieka un no maniem nīdētājiem, jo tie bija jo vareni ne kā es.
18 De mig öfverföllo i mins motgångs tid; och Herren vardt min tröst.
Tie cēlās pret mani manā bēdu laikā; bet Tas Kungs bija mans patvērums.
19 Och han förde mig ut på rymdena; han tog mig derut; ty han hade lust till mig.
Un Viņš mani izveda klajumā, Viņš mani izrāva, jo Viņam bija labs prāts uz mani.
20 Herren gör väl emot mig, efter mina rättfärdighet; han vedergäller mig efter mina händers renhet.
Tas Kungs man atmaksā pēc manas taisnības, pēc manu roku šķīstības Viņš man atdod.
21 Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig emot min Gud.
Jo es esmu sargājis Tā Kunga ceļus, un neesmu atkāpies no sava Dieva.
22 Ty alla hans rätter hafver jag för ögon, och hans bud kastar jag icke ifrå mig.
Jo visas Viņa tiesas ir manā priekšā, un Viņa likumus es nelieku nost no sevis.
23 Men jag; är utan vank för honom, och bevarar mig för min synd.
Bet es esmu bezvainīgs Viņa priekšā un sargos no grēkiem.
24 Derföre vedergäller mig Herren, efter mina rättfärdighet; efter mina händers renhet för hans ögon.
Un Tas Kungs man atdos pēc manas taisnības, pēc manu roku šķīstības priekš Viņa acīm.
25 Med de heliga äst du helig; och med de fromma, äst du from;
Pie tiem svētiem Tu rādies svēts un pie tiem sirdsskaidriem Tu rādies skaidrs.
26 Och med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.
Pie tiem šķīstiem Tu rādies šķīsts, un pie tiem pārvērstiem (un pretdabiskiem) Tu pārvērties (un maldini).
27 Ty du hjelper det elända folket, och de höga ögon förnedrar du.
Jo bēdīgus ļaudis Tu atpestī un lepnas acis Tu pazemo.
28 Ty du upplyser mina lykto; Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust.
Jo Tu apgaismo manu spīdekli; Tas Kungs, mans Dievs, dara gaišu manu tumsību.
29 Ty med dig kan jag nederlägga krigsfolk, och med minom Gud öfver muren springa.
Jo ar Tevi es varu sadauzīt kara spēku, un ar savu Dievu es varu lēkt pār mūriem.
30 Guds vägar äro utan vank; Herrans tal äro genomluttrad; han är en sköld allom dem som trösta uppå honom.
Tā stiprā Dieva ceļš ir bezvainīgs, Tā Kunga valoda ir šķīsta, Viņš ir par priekšturamām bruņām visiem, kas uz Viņu paļaujas.
31 Ty ho är en Gud, utan Herren; eller en starker, utan vår Gud?
Jo kur ir kāds Dievs kā vien Tas Kungs? Un kur ir kāds patvērums kā vien mūsu Dievs?
32 Gud omgjordar mig med kraft, och gör mina vägar utan vank.
Dievs, tas mani apjož ar spēku un dara manus ceļus bezvainīgus.
33 Han gör mina fötter lika som hjortars, och sätter mig på mina höjder.
Viņš man kājas dara kā stirnām, un mani uzceļ manā augstā vietā.
34 Han lärer mina hand strida, och min arm spänna kopparbågan.
Viņš manu roku māca karot, tā ka mans elkonis uzvelk vara stopus.
35 Och du gifver mig dins salighets sköld, och din högra hand stärker mig; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.
Un Tu man dod Savas pestīšanas priekšturamās bruņas, un Tava labā roka mani satur, un Tava laipnība mani paaugstina.
36 Du gör under mig rum till att gå, att mina fötter icke skola slinta.
Maniem soļiem Tu esi darījis platu ceļu apakš manis, ka mani krimšļi nav slīdējuši.
37 Jag vill jaga efter mina fiendar, och gripa dem; och intet omvända, tilldess jag hafver nederlagt dem.
Es dzīšos pakaļ saviem ienaidniekiem un tos panākšu, un negriezīšos atpakaļ, kamēr tos būšu izdeldējis.
38 Jag skall slå dem, och de skola icke kunna mig emotstå; de måste falla under mina fötter.
Es tos sadauzīšu, ka tie nevarēs celties, tiem jākrīt apakš manām kājām.
39 Du kan rusta mig med starkhet till strid; du kan kasta dem under mig, som sig emot mig sätta.
Jo Tu mani apjozīsi ar spēku uz karu, Tu nospiedīsi apakš manis, kas pret mani ceļas.
40 Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra mina hatare.
Tu maniem ienaidniekiem liksi bēgt manā priekšā, un savus nīdētājus es iznīcināšu.
41 De ropa, men der är ingen hjelpare: till Herran, men han svarar dem intet.
Tie brēks, bet glābēja nav, uz To Kungu, bet Viņš tiem neatbild.
42 Jag skall sönderstöta dem som stoft för vädret; jag skall bortkasta dem såsom träck på gatomen.
Es tos sagrūdīšu kā pīšļus vēja priekšā, un tos izārdīšu kā dubļus uz ielām.
43 Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket, och gör mig till ett hufvud ibland Hedningarna; ett folk, som jag intet kände, tjenar mig.
Tu mani izglābsi no ļaužu ķildām, Tu mani iecelsi tautām par galvu; ļaudis, ko es nepazinu, man kalpos.
44 Det hörer mig med hörsam öron; men de främmande barn förneka mig.
Tie man klausīs ar paklausīgām ausīm, svešnieku bērni manā priekšā mīlīgi rādīsies.
45 De främmande barn försmäkta, och brytas i sina bojor.
Svešinieku bērni nonīks un drebēdami izies no savām pilīm.
46 Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och mins salighets Gud varde upphöjd.
Tas Kungs ir dzīvs, un slavēts lai ir mans patvērums, un augsti slavēts lai ir Dievs, mans Pestītājs.
47 Gud, som mig hämnd gifver, och tvingar folken under mig;
Tas stiprais Dievs, kas man dod atriebšanu, un tautas nomet apakš manis;
48 Den mig hjelper ifrå mina fiendar, och upphöjer mig ifrå dem, som sätta sig emot mig; du hjelper mig ifrå de vrånga.
Kas mani izrauj no maniem ienaidniekiem; Tu mani paaugstini pār tiem, kas pret mani ceļas, Tu mani izglāb no varas darītājiem.
49 Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och lofsjunga dino Namne;
Tāpēc, ak Kungs, es Tevi gribu slavēt starp tautām un dziedāt Tavam vārdam,
50 Den sinom Konung stor salighet bevisar, och gör sinom smorda godt; David, och hans säd evinnerliga.
Jo Tu glābi Savu ķēniņu ar lielu glābšanu, un parādi žēlastību Savam svaidītam, Dāvidam un viņa dzimumam mūžīgi.
