Psaltaren 109

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;

To the chief Musician, A Psalm of David. Hold not thy peace, O God of my praise;

2 Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.

For the mouth of the wicked and the mouth of the deceitful are opened against me: they have spoken against me with a lying tongue.

3 Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.

They compassed me about also with words of hatred; and fought against me without a cause.

4 Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.

For my love they are my adversaries: but I [give myself unto] prayer.

5 De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.

And they have rewarded me evil for good, and hatred for my love.

6 Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.

Set thou a wicked man over him: and let Satan stand at his right hand.

7 Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.

When he shall be judged, let him be condemned: and let his prayer become sin.

8 Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.

Let his days be few; [and] let another take his office.

9 Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.

Let his children be fatherless, and his wife a widow.

10 Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.

Let his children be continually vagabonds, and beg: let them seek [their bread] also out of their desolate places.

11 De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.

Let the extortioner catch all that he hath; and let the strangers spoil his labour.

12 Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.

Let there be none to extend mercy unto him: neither let there be any to favour his fatherless children.

13 Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.

Let his posterity be cut off; [and] in the generation following let their name be blotted out.

14 På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.

Let the iniquity of his fathers be remembered with the LORD; and let not the sin of his mother be blotted out.

15 Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;

Let them be before the LORD continually, that he may cut off the memory of them from the earth.

16 Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.

Because that he remembered not to shew mercy, but persecuted the poor and needy man, that he might even slay the broken in heart.

17 Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.

As he loved cursing, so let it come unto him: as he delighted not in blessing, so let it be far from him.

18 Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.

As he clothed himself with cursing like as with his garment, so let it come into his bowels like water, and like oil into his bones.

19 Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.

Let it be unto him as the garment [which] covereth him, and for a girdle wherewith he is girded continually.

20 Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.

[Let] this [be] the reward of mine adversaries from the LORD, and of them that speak evil against my soul.

21 Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.

But do thou for me, O GOD the Lord, for thy name’s sake: because thy mercy [is] good, deliver thou me.

22 Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.

For I [am] poor and needy, and my heart is wounded within me.

23 Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.

I am gone like the shadow when it declineth: I am tossed up and down as the locust.

24 Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.

My knees are weak through fasting; and my flesh faileth of fatness.

25 Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.

I became also a reproach unto them: [when] they looked upon me they shaked their heads.

26 Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;

Help me, O LORD my God: O save me according to thy mercy:

27 Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.

That they may know that this [is] thy hand; [that] thou, LORD, hast done it.

28 Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.

Let them curse, but bless thou: when they arise, let them be ashamed; but let thy servant rejoice.

29 Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.

Let mine adversaries be clothed with shame, and let them cover themselves with their own confusion, as with a mantle.

30 Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.

I will greatly praise the LORD with my mouth; yea, I will praise him among the multitude.

31 Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.

For he shall stand at the right hand of the poor, to save [him] from those that condemn his soul.