< Matteus 27 >
1 Men om morgonen höllo alle öfverste Presterna, och de äldste i folket, råd emot Jesum, att de måtte dräpa honom.
2 Och ledde honom bundnan, och öfverantvardaden landshöfdinganom Pontio Pilato.
3 När Judas, som honom förrådde, såg att han var dömder, ångrade det honom, och bar igen de tretio silfpenningar till de öfversta Presterna, och till de äldsta;
4 Och sade: Jag hafver illa gjort, att jag hafver förrådt menlöst blod. Då sade de: Hvad kommer det oss vid? Der må du se dig om.
5 Och han kastade silfpenningarna i templet, och gick sin väg; och gick bort, och hängde sig sjelf.
6 Men de öfverste Presterna togo silfpenningarna, och sade: Man må icke kasta dem i offerkistona; ty det är blods värd.
7 Och när de hade hållit råd, köpte de dermed en krukomakares åker, till främmandes begrafning;
8 Af hvilko den platsen heter Blodplats, intill denna dag.
9 Då vardt fullkomnadt det som sagdt var genom Jeremias Propheten, som sade: Och de hafva tagit tretio silfpenningar, der den sålde med betalad vardt, hvilken de köpte af Israels barn.
10 Och de hafva dem gifvit för en krukomakares åker, som Herren mig befallt hade.
11 Och Jesus stod för landshöfdinganom; och landshöfdingen frågade honom, och sade: Äst du Judarnas Konung? Då sade Jesus till honom: Du säger det.
12 Och när han anklagades af de öfversta Presterna, och af de äldsta, svarade han intet.
13 Då sade Pilatus till honom: Hörer du icke, huru mycket de betyga emot dig?
14 Och han svarade honom icke till ett ord, så att landshöfdingen förundrade sig storliga.
15 Men om högtidsdagen plägade landshöfdingen gifva folkena en fånga lös, hvilken som de begärade.
16 Och hade han på den tid en beryktad fånga, som het Barabbas.
17 Och när de voro församlade, sade Pilatus till dem: Hvilken viljen I att jag skall gifva eder lös, Barabbam, eller Jesum, som kallas Christus?
18 Ty han visste, att de hade öfverantvardat honom för afunds skull.
19 Och när han satt på domstolen, sände hans hustru till honom, och lät säga honom: Befatta dig intet med denna rättfärdiga mannen; jag hafver mycket lidit i dag i sömnen för hans skull.
20 Men de öfverste Presterna, och de äldste, gåfvo folkena in, att de skulle begära Barabbam, och förgöra Jesum.
21 Då svarade landshöfdingen, och sade till dem: Hvilken af dessa två viljen I att jag skall gifva eder lös? De sade: Barabbam.
22 Då sade Pilatus till dem: Hvad skall jag då göra af Jesu, som kallas Christus? Sade de till honom alle: Låt korsfästa honom.
23 Då sade landshöfdingen: Hvad hafver han dock illa gjort? Då skriade de ännu mer, och sade: Låt korsfästa honom.
24 Men när Pilatus såg, att han kunde intet skaffa, utan sorlet blef ju mer, tog han vatten, och tvådde sina händer för folkena, och sade: Oskyldig är jag i denna rättfärdiga mansens blod; I mågen se eder der om.
25 Då svarade allt folket, och sade: Hans blod komme öfver oss, och öfver vår barn.
26 Då gaf han dem Barabbam lös; men Jesum lät han hudflänga, och öfverantvardade honom, att han skulle korsfästas.
27 Då togo landshöfdingens krigsknektar Jesum till sig, in på Rådhuset, och församlade hela skaran till honom;
28 Och afklädde honom, och klädde på honom en purpurmantel;
29 Och vredo samman ena törnekrono, och satte på hans hufvud, och fingo honom en rö i sina högra hand, och böjde knä för honom, och begabbade honom, och sade: Hel Judarnas Konung.
30 Och de spottade på honom, och togo rön, och slogo dermed hans hufvud.
31 Och när de hade begabbat honom klädde de mantelen af honom, och klädde på honom hans kläder, och ledde honom bort, till att korsfästan.
32 Och när de gingo ut, funno de en man af Cyrene, som het Simon; honom tvingade de till att han skulle bära hans kors.
33 Och då de kommo till det rummet, som kallas Golgatha, det är, till hufvudskallaplatsen,
34 Gåfvo de honom ättiko dricka, blandad med galla; och när han smakade det, ville han icke drickat.
35 Men sedan de hade korsfäst honom, bytte de hans kläder, och kastade lott derom; på det fullbordas skulle det som sagdt var genom Propheten: De hafva bytt min kläder emellan sig, och på min klädnad hafva de kastat lott.
36 Och de såto der, och togo vara på honom.
37 Och de satte hans sak, skrifven öfver hans hufvud: Denne är Jesus, Judarnas Konung.
38 Och då vordo två röfvare korsfäste med honom, den ene på den högra sidon, och den andre på den venstra.
39 Men de, som gingo der fram, hädde honom, och riste sin hufvud;
40 Och sade: Du, som bryter ned Guds tempel, och bygger det i tre dagar upp, hjelp dig sjelf; äst du Guds Son, så stig ned af korset.
41 Sammaledes ock de öfverste Presterna, med de Skriftlärda och de äldsta, begabbade honom och sade:
42 Andra hafver han hulpit, sig sjelf kan han icke hjelpa; är han Israels Konung, så stige nu ned af korset, och vi vilje tro honom.
43 Han hafver tröst på Gud; han frälse nu honom, om han är något om honom; ty han hafver sagt: Jag är Guds Son.
44 Det samma kastade ock röfvarena honom före, som med honom korsfäste voro.
45 Och ifrå sjette timman vardt ett mörker öfver hela landet, intill nionde timman.
46 Och vid den nionde timman ropade Jesus med höga röst, och sade: Eli, Eli, Lama Sabachthani? det är: Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig?
47 Men någre, som der stodo, när de det hörde, sade de: Han åkallar Elias.
48 Och straxt lopp en af dem, och tog en svamp, och fyllde honom med ättiko, och satte den på en rö, och gaf honom dricka.
49 Men de andre sade: Håll, låt se om Elias kommer, och hjelper honom.
50 Åter ropade Jesus med höga röst, och gaf upp andan.
51 Och si, förlåten i templet remnade i tu stycker, ifrån ofvan och ned igenom; och jorden skalf, och hällebergen remnade.
52 Och grafvarna öppnades; och mång de heligas lekamen, som sofvit hade, stodo upp;
53 Och gingo ut af sina grafvar, efter hans uppståndelse, och kommo i den heliga staden, och uppenbarades mångom.
54 Men höfvitsmannen, och de som med honom voro, och vaktade på Jesum, när de sågo jordbäfningen, och de ting som skedde, räddes de svårliga, och sade: Visserliga var denne Guds Son.
55 Och der voro många qvinnor, ståndande långt ifrån, och sågo uppå, de som hade följt Jesum af Galileen, och tjent honom.
56 Ibland hvilka var Maria Magdalena, och Maria, Jacobi och Jose moder, och Zebedei söners moder.
57 Men om aftonen kom en rik man af Arimathia, benämnd Joseph, hvilken ock var Jesu Lärjunge.
58 Han gick till Pilatum, och beddes Jesu lekamen; då böd Pilatus, att han skulle varda honom gifven.
59 Och när Joseph hade tagit lekamen, svepte han honom i ett rent linkläde;
60 Och lade honom i sina nya graf, som han uthuggit hade uti ett hälleberg; och välte en stor sten för dörrena åt grafvene, och gick sina färde.
61 Då voro der Maria Magdalena, och den andra Maria, sittande emot grafvena.
62 Dagen efter tillredelsedagen kommo tillsamman de öfverste Presterna, och de Phariseer, inför Pilatus;
63 Och sade: Herre, oss kommer ihåg, att den förföraren sade, när han än lefde: Efter tre dagar vill jag stå upp.
64 Bjud fördenskull, att man förvarar grafvena, intill tredje dagen, att hans Lärjungar icke komma, och stjäla honom bort, och säga folkena: Han är uppstånden ifrån de döda; och blifver så den sista villan värre än den första.
65 Då sade Pilatus till dem: Der hafven I vaktena; går och förvarer, som I kunnen.
66 Då gingo de bort, och förvarade grafvena med väktare, och beseglade stenen.
