Matteus 14
1 I den tiden hörde Herodes Tetrarcha Jesu rykte;
Tanī laikā Hērodus, viens no tiem četriem Jūdu zemes valdniekiem, dzirdēja to slavu par Jēzu,
2 Och sade till sina tjenare: Denne är Johannes Döparen; han är uppstånden ifrå de döda, derföre gör han sådana krafter.
Un sacīja uz saviem kalpiem: “Šis ir Jānis, tas Kristītājs; tas ir uzmodināts no miroņiem, tāpēc tas spēj šos brīnumus darīt.”
3 Ty Herodes hade gripit Johannem, bundit och lagt honom i häktelse, för Herodias, sins broders Philippi hustrus, skull.
Jo Hērodus Jāni bija saņēmis, viņu sējis un cietumā licis Hērodeijas dēļ, kura bija Filipa, viņa brāļa, sieva.
4 Förty Johannes hade sagt till honom: Dig är icke lofligit hafva henne.
Jo Jānis uz viņu bija sacījis: “Tas tev nepieklājās, ka viņa tev ir.”
5 Och han hade gerna dräpit honom; men han räddes för folket; ty de höllo honom för en Prophet.
Un viņš gribēja to nokaut, bet bijās no tiem ļaudīm, jo tie to turēja par pravieti.
6 När då Herodes begick sin födelsedag, dansade Herodias dotter för dem; och det behagade Herodi.
Bet, kad Hērodus dzimšanas diena tapa turēta, tad Hērodeijas meita dejoja viņu priekšā un patika Hērodum.
7 Derföre lofvade han henne vid en ed, att han ville gifva henne hvad hon begärade.
Tāpēc tas zvērēdams viņai solīja, ka gribot dot, ko viņa lūgšot.
8 Då sade hon, såsom hennes moder hade lärt henne tillförene: Gif mig här på ett fat Johannis Döparens hufvud.
Un viņa, no savas mātes papriekš pamācīta, sacīja: “Dod man šeit bļodā Jāņa, tā Kristītāja, galvu.”
9 Och Konungen blef bedröfvad; dock för edens skull, och för deras skull, som såto öfver bord med honom, böd han att det skulle gifvas henne;
Tad ķēniņš noskuma; bet tās zvērēšanas dēļ un to dēļ, kas līdz pie galda sēdēja, viņš pavēlēja, to dot.
10 Och sände bort, och lät afhugga Johannis hufvud i häktelset.
Un aizsūtījis cietumā, nocirta Jānim galvu.
11 Och hans hufvud vardt framburet på ett fat, och gifvet pigone; och hon bar det till sina moder.
Un viņa galva tapa bļodā atnesta un tai meitenei dota; un viņa to nonesa savai mātei.
12 Och hans Lärjungar kommo, och togo hans lekamen, och begrofvo honom; och gingo sedan bort, och förkunnade det Jesu.
Un viņa mācekļi nāca, ņēma tās miesas un tās apraka; un nāca un to pasludināja Jēzum.
13 När Jesus det hörde, for han dädan med skepp afsides bort uti en ödemark. När folket det hörde, kommo de efter honom till fot ifrå städerna.
Un to dzirdējis, Jēzus no turienes aizbrauca ar laivu savrup uz kādu tukšu vietu, un tie ļaudis to dzirdējuši, Viņam no tām pilsētām kājām gāja pakaļ.
14 Och Jesus gick ut, och såg det myckna folket, och varkunnade sig öfver dem, och gjorde deras kranka helbregda.
Un Jēzus izgājis redzēja daudz ļaužu, un Viņam sirds iežēlojās par tiem, un Viņš dziedināja viņu neveselos.
15 Och när det led åt aftonen, gingo hans Lärjungar till honom, och sade: Här är en ödemark, och tiden är förliden; låt folket gå ifrå dig, att de må gå bort i byarna, och köpa sig mat.
Kad nu vakars metās, Viņa mācekļi pie Viņa piegāja un sacīja: “Šī vieta ir tuksnesis, un laiks jau ir pagājis; atlaidi tos ļaužu pulkus, ka tie var iet miestos un sev pirkt barību.”
16 Då sade Jesus till dem: Det görs icke behof att de bortgå; gifver I dem äta.
Un Jēzus uz tiem sacīja:”Ttiem nevajag iet; dodiet jūs tiem ēst.”
17 Då sade de till honom: Vi hafve här icke mer än fem bröd och två fiskar.
Bet tie uz Viņu sacīja: “Mums šeitan vairāk nav kā piecas maizes un divas zivis.”
18 Sade han: Tager mig dem hit.
Un Viņš sacīja: “Nesiet Man tās šurp.”
19 Och han böd folket sätta sig ned på gräset; och tog de fem bröd och de två fiskar, såg upp i himmelen, och tackade; bröt det, och gaf Lärjungomen bröden, och Lärjungarna gåfvo så folken.
Un tiem ļaudīm pavēlējis, zālē sēsties, Viņš ņēma tās piecas maizes un divas zivis, skatījās uz debesīm, pateicās un pārlauzis deva Saviem mācekļiem tās maizes, un tie mācekļi tiem ļaužu pulkiem.
20 Och de åto alle, och vordo mätte. Och de togo upp det öfver var i styckom, tolf korgar fulla.
Un visi tie ēda un paēda; un salasīja no atlikušām druskām divpadsmit pilnus kurvjus.
21 Och de som ätit hade voro vid femtusend män, förutan qvinnor och barn.
Un to vīru bija pie piectūkstoš, kas bija ēduši, bez sievām un bērniem.
22 Och straxt dref Jesus sina Lärjungar, att de skulle stiga i skeppet, och fara framföre utöfver, så länge han skiljde folket ifrå sig.
Un Jēzus tūdaļ Saviem mācekļiem lika kāpt laivā un papriekš pārcelties, tiekams Viņš tos ļaudis atlaistu.
23 Och när han hade skiljt folket ifrå sig, gick han upp på ett berg allena, till att bedja; och när aftonen kom, var han der allena.
Un tos ļaudis atlaidis, Viņš gāja savrup uz vienu kalnu, Dievu lūgt. Un kad vakars metās, Viņš tur bija viens pats.
24 Men skeppet var då allaredo midt på hafvet, och led plats i vågene; förty vädret var emot.
Bet tā laiva jau bija jūras vidū un tapa mētāta no viļņiem; jo vējš bija pretī.
25 Men i den fjerde väktene om natten kom Jesus till dem, gångandes på hafvet.
Bet gaiļos Jēzus pie tiem nāca, pa jūru staigādams.
26 Och när Lärjungarna sågo honom gå på hafvet, vordo de förfärade och sade: Det är ett spökelse; och ropade af räddhåga.
Un kad Viņa mācekļi To redzēja pa jūru staigājam, tad tie izbijās un sacīja: “Tas ir ķēms;” un brēca no bailēm.
27 Men Jesus talade dem straxt till, och sade: Varer vid ett godt mod; det är jag, varer icke förfärade.
Bet tūdaļ Jēzus uz tiem runāja un sacīja: “Turat drošu prātu, Es tas esmu! Nebīstaties.”
28 Då svarade honom Petrus, och sade: Herre, äret du, så bjud mig komma till dig uppå vattnet.
Un Pēteris Viņam atbildēja un sacīja: “Kungs, ja Tu tas esi, tad liec man pie Tevis nākt pa ūdens virsu.”
29 Då sade han: Kom. När Petrus då steg utaf skeppet, begynte han gå på vattnet, att han skulle komma till Jesum.
Un Viņš sacīja: “Nāc!” Un Pēteris izkāpa no laivas un gāja pa ūdens virsu, ka pie Jēzus nāktu.
30 Men när han såg att vädret var starkt, vardt han förfärad; och som han begynte sjunka, ropade han, och sade: Herre, hjelp mig.
Bet to lielo vētru redzēdams, viņš izbijās un sāka grimt, brēca un sacīja: “Kungs, palīdzi man!”
31 Och straxt räckte Jesus ut handena, och fattade uti honom, och sade till honom: O du klentrogne, hvi tviflade du?
Un tūdaļ roku izstiepis, Jēzus viņu satvēra un uz viņu sacīja: “Tu mazticīgais, kāpēc tu esi šaubījies?”
32 Och när de voro inkomne i skeppet, stillade vädret sig.
Un kad tie bija iekāpuši laivā, tad vējš nostājās.
33 Men de som voro i skeppet gingo fram, och tillbådo honom, och sade: Visserliga äst du Guds Son.
Un tie, kas bija laivā, nāca un metās ceļos priekš Viņa un sacīja: “Patiesi, Tu esi Dieva Dēls.”
34 Och när de voro öfverfarne, kommo de uti det landet Genesaret.
Un tie pārcēlušies nāca uz Ģenecaretes zemi.
35 Och när folket dersammastäds förnummo honom, sände de båd i hela landet deromkring, och hade alla sjuka till honom;
Un kad tie ļaudis Viņu tai vietā nomanīja, tad tie sūtīja pa visu to apgabalu visapkārt, un atveda pie Viņa visādus neveselus,
36 Och bådo honom, att de måtte allenast taga på hans klädafåll; och de, som togo deruppå, blefvo alle helbregda.
Un Viņu lūdza, ka Viņa drēbju vīli varētu aizskart; un cik to aizskāra, tie tapa dziedināti.
