Lukas 8
1 Och det begaf sig derefter, att han vandrade i städer och byar, predikade och förkunnade Evangelium om Guds rike; och de tolf med honom;
Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds rike. Och med honom följde de tolv,
2 Dertill några qvinnor, som han hade helbregda gjort ifrå de onda andar och krankheter, nämliga: Maria, som kallas Magdalena, af hvilka sju djeflar utgångne voro;
så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna,
3 Och Joanna, Chuse hustru, Herodis fogdes, och Susanna, och många andra, som honom tjente af sina ägodelar.
och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med sina ägodelar.
4 Då nu mycket folk kom tillhopa, och utaf städerna sökte till honom, talade han genom liknelse:
Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en liknelse:
5 En sädesman gick ut till att så sina säd; och vid han sådde, föll somt vid vägen, och vardt förtrampadt, och foglarna under himmelen åto det.
"En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde, föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar åto upp det.
6 Och somt föll på hälleberget, och då det uppgick, förtorkades det; ty det hade ingen vätsko.
Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet.
7 Och somt föll ibland törne, och törnen gingo med upp, och förqvafde det.
Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans därmed och förkvävde det.
8 Och somt föll i goda jord; och det gick upp, och gjorde hundradefald frukt. Då han detta sade, ropade han: Den der hafver öron till att höra, han höre.
Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det hundrafaldig frukt." Sedan han hade talat detta, sade han med hög röst: "Den som har öron till att höra, han höre."
9 Då frågade honom hans Lärjungar, hurudana denna liknelsen var.
Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde.
10 Han sade till dem: Eder är gifvet veta Guds rikes hemlighet, men dem androm genom liknelse; på det att, ändock de se, skola de likväl icke se, och ändock de höra, skola de likväl icke förstå.
Han sade: "Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå'.
11 Så är nu denna liknelsen. Säden är Guds ord;
Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord.
12 Men de som vid vägen, det äro de som höra; sedan kommer djefvulen, och tager bort ordet utu deras hjerta, att de icke tro skola, och blifva frälste.
Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta.
13 Men de som på hälleberget, det äro de som, när de höra, anamma de ordet med glädje, och de hafva inga rötter; de der tro till en tid, och då frestelsen påkommer, falla de derifrå.
Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund avfalla de.
14 Men det som föll ibland törnen, äro de som höra; och gå bort, och varda förqvafde af omsorger, och rikedomar, och lifsens vällust; och bära ingen frukt.
Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något fram till mognad.
15 Men det uti goda jord, äro de som höra ordet, och behålla det uti ganska godt hjerta; och bära frukt i tålamod.
Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan och bära frukt i ståndaktighet.
16 Men ingen upptänder ett ljus, och skyler det under något kar, eller sätter under bänken; utan sätter det på ljusastakan, att de, som ingå, skola få se ljuset.
Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake, för att de som komma in skola se skenet.
17 Ty det är intet lönligit, som icke skall varda uppenbart; och intet fördoldt, det icke skall kunnigt varda, och uppkomma skall i ljuset.
Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen.
18 Ser fördenskull till, huru I hören; ty den der hafver, honom varder gifvet, och den der intet hafver, det han menar sig hafva, det skall ock tagas ifrå honom.
Akten fördenskull på huru I hören. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava."
19 Så gingo till honom hans moder och hans bröder; och kunde dock icke komma till honom, för folkets skull.
Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för folkets skull kunde de icke komma in till honom.
20 Då vardt honom bådadt, och sagdt: Din moder och dine bröder stå härute, och vilja se dig.
Då sade man till honom: "Din moder och dina broder stå härutanför och vilja träffa dig."
21 Svarade han, och sade till dem: Min moder och mine bröder äro desse, som höra Guds ord, och görat.
Men han svarade och sade till dem: "Min moder och mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det."
22 Så begaf det sig på en dag, att han steg uti ett skepp, med sina Lärjungar, och sade till dem: Låt oss fara öfver sjön. Och de lade utaf.
En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem: "Låt oss fara över sjön till andra sidan." Och de lade ut.
23 Sedan, vid de foro öfver, somnade han; och der reste upp ett stort väder på sjön; och de förfylldes, och voro i stor fara.
Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de voro i fara.
24 Så gingo de till, och väckte honom upp, sägande: Mästar, Mästar, vi förgås. Då stod han upp, och näpste vädret och vattnens våg; och så vände det igen, och blef stilla.
Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: "Mästare, Mästare, vi förgås." När han så hade vaknat, näpste han vinden och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt.
25 Och han sade till dem: Hvar är edar tro? Men de fruktade, och förundrade, sägandes emellan sig: Ho må denne vara? Ty han bjuder både vädrena och vattnena; och de lyda honom.
Därefter sade han till dem: "Var är eder tro?" Men de hade blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: "Vem är då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de lyda honom."
26 Och de foro till de Gadareners ängd, hvilken är tvärt öfver Galileen.
Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot Galileen.
27 Och då han utgången var af skeppet på landet, mötte honom en man utaf staden, hvilken hade haft djefvulen i lång tid; och han hade inga kläder på, ej heller blef i husen, utan i grifter.
Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan bland gravarna.
28 Då han såg Jesum, ropade han, och föll ned framför honom, och sade med höga röst: Hvad hafver jag göra med dig, Jesu, dens högstas Guds Son? Jag beder dig, att du icke qväl mig.
Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom och sade med hög röst: "Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke."
29 Ty han böd dem orena andanom, att han skulle fara ut af mannenom; ty han hade länge plågat honom; och han vardt bunden i kedjor, och förvarad i fjettrar, och slet sönder banden, och vardt drifven af djefvulen bort i öknen.
Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av den onde anden blivit driven ut i öknarna.
30 Då frågade Jesus honom, och sade: Hvad är ditt namn? Han sade: Legio; ty månge djeflar voro inkomne i honom.
Jesus frågade honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Legion." Ty det var många onda andar som hade farit in i honom.
Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara ned i avgrunden. (Abyssos g12)
32 Men der var en stor svinahjord, som der gick och födde sig på berget. Då bådo de honom, att han ville tillstädja dem fara in i svinen; och han tillstadde dem det.
Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i svinen. Och han tillstadde dem det.
33 Då foro djeflarna utu menniskone, och foro in uti svinen; och hjorden brådstörte sig uti sjön, och fördränkte sig.
Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade.
34 Men när de, som vaktade svinen, sågo hvad der skedde, flydde de, och båro tidenden i staden, och på bygdena.
Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och berättade härom i staden och på landsbygden.
35 Då gingo de ut, till att se hvad der skedt var, och kommo till Jesum; och funno mannen, der djeflarna utaf farne voro, klädd och vid sin sinne, sittandes vid Jesu fötter; och vordo förfärade.
Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
36 Och de som det sett hade, förkunnade dem desslikes, huruledes den besatte var helbregda vorden.
Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte hade blivit botad.
37 Och hele hopen af de Gadareners omliggande bådo honom, att han ville fara ifrå dem; ty dem var en stor räddhåge påkommen. Då steg han till skepps, och for tillbaka igen.
Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända tillbaka.
38 Men mannen, der djeflarna voro utaf farne, bad honom att han måtte blifva när honom. Men Jesus sände honom ifrå sig, sägandes:
Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad honom att få följa honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med de orden:
39 Gack uti ditt hus igen, och säg utaf, huru stor ting Gud med dig gjort hafver. Och han gick bort, och förkunnade öfver hela staden, huru stor ting Jesus hade gjort med honom.
"Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort med dig." Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru stora ting Jesus hade gjort med honom.
40 Och det begaf sig, då Jesus kom igen, undfick honom folket; ty alle vänte efter honom.
När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade de på honom.
41 Och si, der kom en man, som het Jairus, och var en öfverste för Synagogon; han föll ned för Jesu fötter, bedjandes honom, att han ville gå i hans hus;
Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han skulle komma till hans hus;
42 Ty han hade ena enda dotter, vid tolf åra gammal, och hon begynte själas; men i vägen, vid han gick dit, trängde honom folket.
ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal, som låg för döden. Men under det att han var på väg dit, trängde folket hårt på honom.
43 Och en qvinna, som blodgång hade haft i tolf år, och hade förtärt allt hvad hon ägde på läkare, och kunde dock botas af ingom;
Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke hade kunnat botas av någon.
44 Hon gick bakefter, och tog på hans klädefåll; och straxt stillades hennes blodgång.
Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel, och strax stannade hennes blodgång
45 Och Jesus sade: Ho är den, som tog på mig? Då de alle nekade, sade Petrus, och de med honom voro: Mästar, folket tränger dig, och omakar dig, och du säger: Ho tog på mig?
Men Jesus frågade: "Vem var det som rörde vid mig?" Då alla nekade till att hava gjort det, sade Petrus: "Mästare, hela folkhopen trycker och tränger dig ju."
46 Då sade Jesus: Någor hafver ju tagit på mig; ty jag kände, att kraft gick af mig.
Men Jesus sade: "Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände att kraft gick ut ifrån mig."
47 Då qvinnan såg, att det icke var lönligit, kom hon skälfvandes, och föll ned för hans fötter, och förkunnade för allo folkena, för hvad saks skull hon hade tagit på honom, och huruledes hon blef straxt helbregda.
Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade blivit frisk.
48 Då sade han till henne: Var tröst, min dotter, din tro hafver frälst dig; gack med frid.
Då sade han till henne: "Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid."
49 Vid han ännu talade, kom en utaf öfverstans hus för Synagogon, sägandes till honom: Din dotter är död; gör icke Mästaren omak.
Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak."
50 Då Jesus hörde det ordet, sade han till pigones fader: Räds intet; utan tro allenast, och hon varder helbregda.
Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: "Frukta icke; tro allenast, så får hon liv igen."
51 Då han kom i huset, stadde han ingom ingå med sig, utan Petrum, Jacobum och Johannem, och fadren och modren till pigona.
Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill flickans fader och moder.
52 Men de greto alle, och jämrade sig öfver henne. Då sade han: Gråter icke; pigan är icke död, men hon sofver.
Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: "Gråten icke; hon är icke död, hon sover."
53 Då gjorde de spe af honom, väl vetande att hon var död.
Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död.
54 Men han dref dem alla ut, och tog henne vid handena, och ropade, sägandes: Piga, statt upp.
Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: "Flicka, stå upp."
55 Och hennes ande kom igen, och hon stod straxt upp; och han böd gifva henne mat.
Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han tillsade att man skulle giva henne något att äta.
56 Och hennes föräldrar förskräcktes. Men han böd dem, att de ingom säga skulle, hvad der skedt var.
Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd dem att för någon omtala vad som hade skett.
