Lukas 7
1 Då han all sin ord uttalat hade för folket, gick han till Capernaum.
After he had completed all his sayings within the hearing of the people, he entered into Capernaum.
2 Och en höfvitsmans tjenare låg dödssjuk, och han var honom kär.
And, a certain centurion’s servant, being sick, was on the point of dying, —who was, by him, highly prized.
3 Då han hörde af Jesu, sände han de äldsta af Judarna till honom, och bad honom att han ville komma, och göra hans tjenare helbregda.
But, hearing about Jesus, he sent forth unto him elders of the Jews, requesting him that he would come and bring his servant safely through.
4 Då de kommo till Jesum, bådo de honom fliteliga, sägande: Han är värd, att du gör honom det;
And, they, coming near unto Jesus, began beseeching him earnestly, saying—Worthy, is he for whom thou mayest do this,
5 Ty han hafver vårt folk kärt, och hafver byggt oss Synagogon.
for he loveth our nation, and, the synagogue, he, built for us.
6 Då gick Jesus med dem. Och då han icke långt var ifrå huset, sände höfvitsmannen sina vänner till honom, och sade: Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig, att du går under mitt tak;
And, Jesus, was journeying with them. But, he, by this time, being not far from the house, the centurion sent friends, saying unto him—Lord! do not trouble thyself, for I am of no consideration, that, under my roof, thou shouldst enter.
7 Hvarföre jag ock icke räknade mig sjelfvan värdigan till att komma till dig; utan säg med ett ord, så varder min tjenare helbregda.
Wherefore, neither deemed I, myself, worthy to come unto thee, —but speak with a word, and let my servant be healed.
8 Ty jag är ock en man, stadder under härskap, och hafver krigsknektar under mig; och jag säger till den ena: Gack, och han går; och till den andra: Kom, och han kommer; och till min tjenare: Gör det, och han gör så.
For, I too, am a man ranked, under authority, having, under myself, soldiers; and I say to this one—Go! and he goeth, —and to another—Come! and he cometh, —and to my servant—Do this! and he doeth it.
9 Då Jesus detta hörde, förundrade han sig på honom, och vände sig om, och sade till folket, som följde honom: Det säger jag eder, så stora tro hafver jag icke funnit i Israel.
And, hearing these things, Jesus marvelled at him; and, turning to the multitude following him, said—I tell you, Not even in Israel, such faith as this, have I found!
10 Och de, som utsände voro, gingo hem igen, och funno tjenaren helbregda, som sjuk var.
And they who were sent, returning unto the house, found the servant, well.
11 Så begaf det sig sedan, att han gick uti den staden, som kallas Nain; och med honom gingo månge hans Lärjungar, och mycket folk.
And it came to pass thereafter, that he journeyed unto a city called Nain, and there were journeying with him, his disciples and a great multitude.
12 Då han nu kom intill stadsporten, si, då bars der ut en döder, sine moders ende son, och hon var enka; och en stor hop folk af staden gick med henne.
Now, as he drew near unto the gate of the city, then lo! there was being brought forth, one dead, the only-begotten son of his mother, —and, she, was a widow; and, a considerable multitude of the city, was with her.
13 Då Herren såg henne, varkunnade han sig öfver henne, och sade till henne: Gråt icke.
And, beholding her, the Lord, was moved with compassion over her, and said to her—Be not weeping!
14 Och han gick till, och tog på bårena; och de, som båro, stadnade. Då sade han: Jag säger dig, unger man, statt upp.
And, going forward, he touched the coffin, and the bearers stood still; and he said—Young man! to thee, I say, Arise!
15 Och den döde satte sig upp, och begynte tala; och han fick honom hans moder.
And the dead man sat up, and began to speak; and he gave him to his mother.
16 Och en räddhåge kom öfver alla, och de prisade Gud, sägande: En stor Prophet är uppkommen ibland oss, och Gud hafver sökt sitt folk.
And fear seized them, all, and they began to glorify God, saying—A great prophet, hath been raised up amongst us! and—God hath visited his people!
17 Och detta ryktet om honom gick ut öfver allt Judiska landet, och all de land deromkring.
And this report went forth throughout the whole of Judaea, and all the surrounding country.
18 Och Johannis lärjungar underviste honom om allt detta.
And John’s disciples carried tidings unto him concerning all these things.
19 Och han kallade till sig två af sina lärjungar, och sände dem till Jesum, sägandes: Äst du den som komma skall, eller skole vi vänta någon annan?
And, calling unto him certain two of his disciples, John sent unto the Lord, saying—Art, thou, the Coming One, or, a different one, are we to expect?
20 Då männerna kommo till honom, sade de: Johannes Döparen sände oss till dig sägandes: Äst du den som komma skall, eller skole vi vänta en annan?
And, coming near unto him, the men said—John the Immerser, hath sent us unto thee, saying, Art, thou, the Coming One, or, another, are we to expect?
21 På samma tiden gjorde han många helbregda af sjukdomar och plågor, och onda andar; och gaf mångom blindom syn.
In that very hour, he cured many from diseases, and plagues, and wicked spirits; and, unto many blind, gave he the favour to see.
22 Då svarade Jesus, och sade till dem: Går, och säger Johanni igen, hvad I sett och hört hafven: De blinde se, de halte gå, de spitelske varda rene, de döfve höra, de döde stå upp igen, dem fattigom varder Evangelium predikadt;
And, answering, he said unto them—Go and bear tidings unto John, as to what ye have seen and heard: The blind, are receiving sight, the lame, walk, lepers, are cleansed, and, the deaf, hear, the dead, are raised, the destitute, are told the glad-message;
23 Och salig är den som icke förargas på mig.
And, happy, is he, whosoever shall not find occasion of stumbling in me!
24 Och då Johannis sändebåd voro sin väg gångne, begynte Jesus tala till folket om Johanne: Hvad gingen I ut i öknen till att se? Villen I se en rö, som drifs af vädret?
And, the messengers of John having departed, he began to say unto the multitudes, concerning John—What went ye forth into the desert to gaze at? A reed, by a wind, shaken?
25 Eller hvad gingen I ut till att se? Villen I se en mennisko, klädd i len kläder? Si, de som hafva härlig kläder uppå, och lefva i kräslighet, äro i Konungsgårdarna.
But what went ye forth to see? A man, in soft garments, arrayed? Lo! they who in splendid apparel and luxury are found, are, in the kingly courts.
26 Eller hvad gingen I ut till att se? Villen I se en Prophet? Ja, säger jag eder, och mer än en Prophet.
But what went ye forth to see? A prophet? Yea! I say unto you, —and abundantly more than a prophet.
27 Han är den, derom skrifvet är: Si, jag sänder min Ängel för ditt ansigte, hvilken din väg bereda skall för dig.
This, is he concerning whom it is written—Lo! I am sending forth my messenger before thy face, who shall prepare thy way before thee.
28 Ty jag säger eder, att ibland dem, som af qvinnor födde äro, är ingen större Prophet uppkommen än Johannes Döparen; dock likväl, den der minst är i Guds rike, han är större än han.
I say unto you—A greater, among them that are born of women, than John, is there none; but, he that is least in the kingdom of God, is greater than he.
29 Och allt folket, som honom hörde, och de Publicaner, gåfvo Gudi rätt, och läto sig döpa med Johannis döpelse.
And, all the people, when they heard, and the tax-collectors, justified God, having been immersed with the immersion of John;
30 Men de Phariseer och de lagkloke föraktade Guds råd emot sig sjelfva, och läto sig intet döpa af honom.
but, the Pharisees and the lawyers, had set aside, the counsel of God against themselves, not being immersed by him.
31 Sedan sade Herren: Vid hvem skall jag dock likna menniskorna af detta slägtet? Och hvem äro de like?
Unto what, then, shall I liken the men of this generation? And unto what are they like?
32 De äro like vid barn, som sitta på torget, och ropa emot hvarannan, och säga: Vi hafve pipat för eder, och I hafven intet dansat; vi hafve sjungit sorgesång för eder, och I greten intet.
They are like unto the children sitting, in a market-place, and calling one to another, who say—We played the flute for you, and ye danced not, We wailed, and ye wept not.
33 Ty Johannes Döparen kom, och hvarken åt bröd, eller drack vin; och I sägen: Han hafver djefvulen.
For John the Immerser hath come, neither eating bread nor drinking wine, and ye say—A demon, he hath:
34 Menniskones Son är kommen, äter och dricker; och I sägen: Si, den mannen är en fråssare och vindrinkare, de Publicaners och syndares vän.
The Son of Man hath come, eating and drinking, and ye say—Lo! a man, gluttonous and a wine-drinker, a friend of tax-collectors and sinners.
35 Och visdomenom varder rätt gifvet af all sin barn.
And yet wisdom hath been justified by all her children.
36 Så bad honom en af de Phariseer, att han skulle få sig mat med honom; och han gick uti Phariseens hus, och satt der till bords.
And a certain one of the Pharisees was requesting him, that he would eat with him; and, entering into the house of the Pharisee, he reclined.
37 Och si, en qvinna i staden, som hade varit en synderska, då hon förnam att han till bords satt i Phariseens hus, bar hon dit ett glas med smörjelse;
And, lo! a woman, who indeed was in the city a sinner; and, when she found out that he was reclining in the house of the Pharisee, providing an alabaster-jar of perfume,
38 Och stod bakför honom vid hans fötter, gråtandes, och begynte väta hans fötter med tårar, och torkade med sitt hufvudhår; och kysste hans fötter, och smorde dem med smörjelse.
and standing behind, near his feet, weeping, with the tears, began she to be wetting his feet, and, with the hair of her head, was wiping off [the tears], and was tenderly kissing his feet, and anointing them with the perfume.
39 Då den Phariseen, som honom budit hade, såg detta, sade han vid sig sjelf: Vore denne en Prophet, visserliga visste han ho och hurudana denna qvinnan är, som handterar honom; ty hon är en synderska.
But the Pharisee who had invited him, seeing it, spake within himself, saying, This one, if he were the prophet, would have been taking note, who and of what sort, is the woman, who is even touching him, that she is, a sinner.
40 Då svarade Jesus, och sade till honom: Simon, jag hafver något säga dig. Han sade: Mästar, säg.
And, making answer, Jesus said unto him—Simon! I have, unto thee, something to say. He, then—Teacher, speak!—saith he.
41 En man hade två gäldenärar; en var honom skyldig femhundrade penningar, och den andra femtio.
Two debtors, there were, to a certain creditor, —the one, owed five hundred denaries, and, the other, fifty.
42 När de icke magt hade att betala, gaf han dem bådom till. Säg nu, hvilken af dem varder honom mera älskandes?
they not having wherewith to pay, he forgave, both. Which of them, therefore, will love him, more?
43 Svarade Simon, och sade: Jag menar, att den som han gaf mera till. Då sade han till honom: Rätt dömde du.
Making answer, Simon said—I suppose, that he to whom, the more, he forgave. And, he, said unto him—Rightly, hast thou judged.
44 Och så vände han sig till qvinnona, och sade till Simon: Ser du denna qvinnona? Jag gick in i ditt hus; du hafver intet vatten gifvit mig till mina fötter; men hon hafver vätt mina fötter med tårar, och torkat med sitt hufvudhår.
And, turning towards the woman, unto Simon, he said—Seest thou this woman? I entered into thy house: water to me, on my feet, thou didst not give, —but, she, with her tears, hath wetted my feet, and, with her hair, wiped off [the tears].
45 Du hafver icke kysst mig; men hon, sedan jag här ingick, hafver icke låtit af kyssa mina fötter.
A kiss, to me, thou didst not give, —but, she, from the time I came in, hath not ceased tenderly kissing my feet.
46 Mitt hufvud hafver du icke smort med oljo; men hon hafver smort mina fötter med smörjelse.
With oil, my head, thou didst not anoint, —but, she, with perfume, hath anointed, my feet.
47 Hvarföre säger jag dig: Henne varda många synder förlåtna; ty hon älskade mycket; men den som mindre förlåtes, han älskar mindre.
For which cause, I say unto thee—Her many sins, have been forgiven, because she hath loved, much: but, he to whom little is forgiven, little, loveth.
48 Sedan sade han till henne: Synderna förlåtas dig.
And he said unto her—Thy sins have been forgiven.
49 Då begynte de, som med honom till bords såto, säga vid sig: Ho är denne, som ock synder förlåter?
And they who were reclining together, began to be saying within themselves—Who is, this, that, even forgiveth sins?
50 Då sade han till qvinnona: Din tro hafver frälst dig; gack med frid.
But he said unto the woman—Thy faith, hath saved thee, —Go thy way into peace.
