Lukas 20
1 Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta;
And it came to passe, that on one of those dayes, as he taught the people in the Temple, and preached the Gospel, the hie Priests and the Scribes came vpon him with the Elders,
2 Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten?
And spake vnto him, saying, Tell vs by what authoritie thou doest these things, or who is hee that hath giuen thee this authoritie?
3 Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:
And he answered, and sayde vnto them, I also will aske you one thing: tell me therefore:
4 Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor?
The baptisme of Iohn, was it from heauen, or of men?
5 Då begynte de tänka vid sig, sägande: Sägom vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I icke honom då?
And they reasoned within themselues, saying, If we shall say, From heauen, he will say, Why then beleeued ye him not?
6 Men sägom vi, af menniskor då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet.
But if we shall say, Of men, all the people will stone vs: for they be perswaded that Iohn was a Prophet.
7 Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var.
Therefore they answered, that they could not tell whence it was.
8 Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör.
Then Iesus sayd vnto them, Neither tell I you, by what authoritie I doe these things.
9 Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid.
Then began he to speake to ye people this parable, A certaine man planted a vineyarde, and let it forth to husbandmen: and went into a strange countrey, for a great time.
10 När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
And at the time conuenient he sent a seruant to the husbandmen, that they should giue him of the fruite of the vineyard: but the husbandmen did beate him, and sent him away emptie.
11 Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmädde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
Againe he sent yet another seruant: and they did beate him, and foule entreated him, and sent him away emptie.
12 Åter sände han den tredje; den gjorde de ock såran, och drefvo honom ut.
Moreouer he sent the third, and him they wounded, and cast out.
13 Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kan hända att, då de se honom, hafva de försyn för honom.
Then sayd the Lord of the vineyard, What shall I doe? I will send my beloued sonne: it may be that they will doe reuerence, when they see him.
14 Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.
But when the husbandmen sawe him, they reasoned with themselues, saying, This is the heire: come, let vs kill him, that the inheritance may be ours.
15 Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma?
So they cast him out of the vineyarde, and killed him. What shall the Lord of the vineyarde therefore doe vnto them?
16 Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det.
He will come and destroy these husbandmen, and wil giue out his vineyard to others. But when they heard it, they sayd, God forbid.
17 Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrifvet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten?
And he beheld them, and said, What meaneth this then that is written, The stone that the builders refused, that is made the head of the corner?
18 Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken.
Whosoeuer shall fall vpon that stone, shall be broken: and on whomsoeuer it shall fall, it will grinde him to pouder.
19 Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem.
Then the hie Priests, and the Scribes the same houre went about to lay hands on him: (but they feared the people) for they perceiued that he had spoken this parable against them.
20 Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld.
And they watched him, and sent forth spies, which should faine themselues iust men, to take him in his talke, and to deliuer him vnto the power and authoritie of the gouernour.
21 Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt.
And they asked him, saying, Master, we know that thou sayest, and teachest right, neither doest thou accept mans person, but teachest the way of God truely.
22 Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej?
Is it lawfull for vs to giue Cesar tribute or no?
23 Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig?
But he perceiued their craftines, and sayd vnto them, Why tempt ye me?
24 Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens.
Shew me a penie. Whose image and superscription hath it? They answered, and sayd, Cesars.
25 Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.
Then he sayd vnto them, Giue then vnto Cesar the things which are Cesars, and to God those which are Gods.
26 Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.
And they could not reproue his saying before the people: but they marueiled at his answere, and helde their peace.
27 Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom,
Then came to him certaine of the Sadduces (which denie that there is any resurrection) and they asked him,
28 Sägande: Mästar, Moses hafver skrifvit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.
Saying, Master, Moses wrote vnto vs, If any mans brother die hauing a wife, and hee die without children, that his brother should take his wife, and raise vp seede vnto his brother.
29 Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös.
Now there were seuen brethren, and the first tooke a wife, and he dyed without children.
30 Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös.
And the second tooke the wife, and he dyed childelesse.
31 Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde.
Then the third tooke her: and so likewise the seuen dyed, and left no children.
32 Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död.
And last of all the woman dyed also.
33 Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru?
Therefore at the resurrection, whose wife of them shall she be? for seuen had her to wife.
34 Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom. (aiōn g165)
Then Iesus answered, and sayd vnto them, The children of this world marry wiues, and are married. (aiōn g165)
35 Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas manne; (aiōn g165)
But they which shalbe counted worthy to enioy that world, and the resurrection from the dead, neither marry wiues, neither are married. (aiōn g165)
36 Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn.
For they can die no more, forasmuch as they are equall vnto the Angels, and are the sonnes of God, since they are the children of the resurrection.
37 Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud.
And that the dead shall rise againe, euen Moses shewed it besides the bush, when he said, The Lord is the God of Abraham, and the God of Isaac, and the God of Iacob.
38 Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle.
For he is not the God of the dead, but of them which liue: for all liue vnto him.
39 Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt.
Then certaine of the Scribes answered, and sayd, Master, thou hast well sayd.
40 Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom.
And after that, durst they not aske him any thing at all.
41 Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son?
Then sayd he vnto them, Howe say they that Christ is Dauids sonne?
42 Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;
And Dauid himselfe sayth in the booke of the Psalmes, The Lord sayd vnto my Lord, Sit at my right hand,
43 Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall.
Till I shall make thine enemies thy footestoole.
44 Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son?
Seeing Dauid called him Lord, howe is he then his sonne?
45 Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro:
Then in the audience of all the people he sayd vnto his disciples,
46 Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabåden.
Beware of the Scribes, which willingly go in long robes, and loue salutations in the markets, and the highest seates in the assemblies, and the chiefe roomes at feastes:
47 De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse.
Which deuoure widowes houses, and in shewe make long prayers: These shall receiue greater damnation.
