Lukas 18
1 Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas;
And he spoke a parable to them [to this end], that men ought always [to] pray, and not to faint;
2 Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko;
Saying, There was in a city a judge, who feared not God, neither regarded man.
3 Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder.
And there was a widow in that city; and she came to him, saying, Avenge me of my adversary.
4 Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko;
And he would not for a while: but afterward he said within himself, Though I fear not God, nor regard man;
5 Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa på mig.
Yet because this widow troubleth me, I will avenge her, lest by her continual coming she weary me.
6 Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger.
And the Lord said, Hear what the unjust judge saith.
7 Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed?
And will not God avenge his own elect, who cry day and night to him, though he beareth long with them?
8 Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene?
I tell you that he will avenge them speedily. Nevertheless, when the Son of man cometh, will he find faith on the earth?
9 Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen:
And he spoke this parable to certain who trusted in themselves that they were righteous, and despised others:
10 Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican.
Two men went up into the temple to pray; the one a Pharisee, and the other a publican.
11 Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen.
The Pharisee stood and prayed thus with himself, God, I thank thee, that I am not as other men [are], extortioners, unjust, adulterers, or even as this publican.
12 Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger.
I fast twice in the week, I give tithes of all that I possess.
13 Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare.
And the publican, standing afar off, would not lift up so much as [his] eyes to heaven, but smote upon his breast, saying, God be merciful to me a sinner.
14 Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.
I tell you, this man went down to his house justified [rather] than the other: for every one that exalteth himself shall be abased; and he that humbleth himself shall be exalted.
15 Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem.
And they brought to him also infants, that he would touch them: but when [his] disciples saw [it], they rebuked them.
16 Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.
But Jesus called them [to him], and said, Suffer little children to come to me, and forbid them not: for of such is the kingdom of God.
17 Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin.
Verily I say to you, Whoever shall not receive the kingdom of God as a little child, shall in no wise enter into it.
18 Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif? (aiōnios g166)
And a certain ruler asked him, saying, Good Master, what shall I do to inherit eternal life? (aiōnios g166)
19 Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud.
And Jesus said to him, Why callest thou me good? none [is] good, save one, [that is] God.
20 Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder.
Thou knowest the commandments, Do not commit adultery, Do not kill, Do not steal, Do not bear false witness, Honor thy father and thy mother.
21 Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom.
And he said, All these have I kept from my youth.
22 Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.
Now when Jesus heard these things, he said to him, Yet lackest thou one thing: sell all that thou hast, and distribute to the poor, and thou shalt have treasure in heaven: and come, follow me.
23 Då han det hörde, vardt han storliga bedröfvad; ty han var ganska rik.
And when he heard this, he was very sorrowful: for he was very rich.
24 Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva;
And when Jesus saw that he was very sorrowful, he said, How hardly will they that have riches enter into the kingdom of God!
25 Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike.
For it is easier for a camel to go through a needle's eye, than for a rich man to enter into the kingdom of God.
26 Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig?
And they that heard [it], said, Who then can be saved?
27 Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud.
Then he said, The things which are impossible with men, are possible with God.
28 Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig.
Then Peter said, Lo, we have left all, and followed thee.
29 Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull;
And he said to them, Verily I say to you, there is no man that hath left house, or parents, or brethren, or wife, or children for the sake of the kingdom of God,
31 Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son.
Then he took the twelve, and said to them, Behold, we go up to Jerusalem, and all things that are written by the prophets concerning the Son of man shall be accomplished.
32 Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas.
For he will be delivered to the Gentiles, and will be mocked, and spitefully treated, and spitted on;
33 Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen.
And they will scourge [him], and put him to death: and the third day he will rise again.
34 Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades.
And they understood none of these things: and this saying was hid from them, neither knew they the things which were spoken.
35 Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde.
And it came to pass, that as he had come nigh to Jericho, a certain blind man sat by the way side begging;
36 Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var?
And hearing the multitude passing by, he asked what it meant.
37 Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram.
And they told him, that Jesus of Nazareth was passing by.
38 Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.
And he cried, saying, Jesus, [thou] son of David, have mercy on me.
39 Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.
And they who went before rebuked him, that he should hold his peace: but he cried so much the more, [Thou] son of David, have mercy on me.
40 Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom,
And Jesus stood and commanded him to be brought to him: and when he had come near, he asked him,
41 Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn.
Saying, What wilt thou that I shall do to thee? And he said, Lord, that I may receive my sight.
42 Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig.
And Jesus said to him, Receive thy sight: thy faith hath saved thee.
43 Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.
And immediately he received his sight, and followed him, glorifying God: and all the people, when they saw [it], gave praise to God.
