Lukas 15
1 Och till honom gingo allehanda Publicaner och syndare, att de måtte höra honom.
And pupplicans and synful men weren neiyynge to him, to here hym.
2 Och de Phariseer och Skriftlärde knorrade och sade: Denne undfår syndare, och äter med dem.
And the Farisees and scribis grutchiden, seiynge, For this resseyueth synful men, and etith with hem.
3 Då sade han till dem denna liknelsen, sägandes:
And he spak to hem this parable,
4 Hvilken är den man ibland eder, som hafver hundrade får, och om han tappar bort ett af dem, låter han icke de nio och niotio uti öknene, och går efter det som borto är, tilldess han finner det?
and seide, What man of you that hath an hundrith scheep, and if he hath lost oon of hem, whethir he leeueth not nynti and nyne in desert, and goith to it that perischide, til he fynde it?
5 Och då han hafver det funnit, lägger han det på sina axlar med glädje.
And whanne he hath foundun it, he ioieth, and leyith it on hise schuldris; and he cometh hoom,
6 Och när han kommer hem i sitt hus, kallar han tillhopa sina vänner och grannar, och säger till dem: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit mitt får, som borttappadt var.
and clepith togidir hise freendis and neiyboris, and seith to hem, Be ye glad with me, for Y haue founde my scheep, that hadde perischid.
7 Jag säger eder, att sammalunda varder ock glädje i himmelen öfver en syndare den sig bättrar, mer än öfver nio och niotio rättfärdiga, som ingen bättring behöfva.
And Y seie to you, so ioye schal be in heuene on o synful man doynge penaunce, more than on nynti and nyne iuste, that han no nede to penaunce.
8 Eller hvad qvinna är, som hafver tio penningar, om hon borttappar en af dem, tänder hon icke upp ljus, och sopar huset, och söker granneliga, tilldess hon finner honom?
Or what womman hauynge ten besauntis, and if sche hath lost oo besaunt, whether sche teendith not a lanterne, and turneth vpsodoun the hows, and sekith diligentli, til that sche fynde it?
9 Och då hon funnit hafver, kallar hon tillhopa sina vänner och grannqvinnor, och säger: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit min penning, som jag tappat hade.
And whanne sche hath foundun, sche clepith togidir freendis and neiyboris, and seith, Be ye glad with me, for Y haue founde the besaunt, that Y hadde lost.
10 Sammalunda, säger jag eder, varder glädje för Guds Änglom öfver en syndare som sig bättrar.
So Y seie to you, ioye schal be bifor aungels of God on o synful man doynge penaunce.
11 Och han sade: En man hade två söner.
And he seide, A man hadde twei sones;
12 Och den yngre af dem sade till fadren: Fader, få mig den parten af ägodelarna, som mig tillkommer. Och han bytte ägodelarna dem emellan.
and the yonger of hem seide to the fadir, Fadir, yyue me the porcioun of catel, that fallith to me. And he departide to hem the catel.
13 Och icke många dagar derefter, då den yngre sonen hade lagt all sin ting tillhopa, for han långt bort i främmande land; och der förfor han sina ägodelar, och lefde öfverflödeliga.
And not aftir many daies, whanne alle thingis weren gederid togider, the yonger sone wente forth in pilgrymage in to a fer cuntre; and there he wastide hise goodis in lyuynge lecherously.
14 Och sedan han allt förtärt hade, vardt en stor hunger i det landet; och han begynte lida nöd;
And aftir that he hadde endid alle thingis, a strong hungre was maad in that cuntre, and he bigan to haue nede.
15 Och gick bort, och gaf sig till en borgare der i landet; och han sände honom till sin afvelsgård, att han skulle sköta hans svin.
And he wente, and drouy hym to oon of the citeseyns of that cuntre. And he sente hym in to his toun, to fede swyn.
16 Då begärade han uppfylla sin buk med draf, der svinen med föddes; och honom gaf ingen.
And he coueitide to fille his wombe of the coddis that the hoggis eeten, and no man yaf hym.
17 Då besinnade han sig sjelf, och sade: Huru månge mins faders legodränger hafva bröd nog; och jag förgås här i hunger.
And he turnede ayen to hym silf, and seide, Hou many hirid men in my fadir hous han plente of looues; and Y perische here thorouy hungir.
18 Jag vill stå upp, och gå till min fader, och säga till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig.
Y schal rise vp, and go to my fadir, and Y schal seie to hym, Fadir, Y haue synned in to heuene, and bifor thee;
19 Jag är icke nu värd kallas din son; gör mig såsom en af dina legodränger.
and now Y am not worthi to be clepid thi sone, make me as oon of thin hirid men.
20 Och så stod han upp, och kom till sin fader. Och då han ännu långt ifrå var, såg honom hans fader, och begynte varkunna sig öfver honom, och lopp emot honom, föll honom om halsen, och kysste honom.
And he roos vp, and cam to his fadir. And whanne he was yit afer, his fadir saiy hym, and was stirrid bi mercy. And he ran, and fel on his necke, and kisside hym.
21 Och sonen sade till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig; och är icke värd härefter kallas din son.
And the sone seide to hym, Fadir, Y haue synned in to heuene, and bifor thee; and now Y am not worthi to be clepid thi sone.
22 Då sade fadren till sina tjenare: Bärer fram den yppersta klädningen, och kläder honom deruti; och får honom en ring på hans hand, och skor på hans fötter.
And the fadir seide to hise seruauntis, Swithe brynge ye forth the firste stoole, and clothe ye hym, and yyue ye a ryng in his hoond,
23 Och hafver hit den gödda kalfven, och slagter honom; vi vilje äta, och göra oss glad.
and schoon on hise feet; and brynge ye a fat calf, and sle ye, and ete we, and make we feeste.
24 Ty denne min son var död, och hafver fått lif igen; han var borttappad, och är funnen igen. Och de begynte göra sig glad.
For this my sone was deed, and hath lyued ayen; he perischid, and is foundun. And alle men bigunnen to ete.
25 Men den äldre hans son var ute på markene; och när han kom, och nalkades husena, hörde han sjungas och dansas;
But his eldere sone was in the feeld; and whanne he cam, and neiyede to the hous, he herde a symfonye and a croude.
26 Och kallade en af sina tjenare, och frågade honom, hvad det var.
And he clepide oon of the seruauntis, and axide, what these thingis weren.
27 Då sade han till honom: Din broder är kommen; och din fader lät slagta den gödda kalfven, att han hafver honom helbregda igen.
And he seide to hym, Thi brother is comun, and thi fadir slewe a fat calf, for he resseyuede hym saaf.
28 Då vardt han vred, och ville icke gå in. Då gick hans fader ut, och bad honom.
And he was wrooth, and wolde not come in. Therfor his fadir wente out, and bigan to preye hym.
29 Svarade han, och sade till fadren: Si, jag tjenar dig i så mång år, och hafver aldrig gångit af ditt bud; och du gaf mig aldrig ett kid, att jag måtte göra mig glad med mina vänner.
And he answerde to his fadir, and seide, Lo! so many yeeris Y serue thee, and Y neuer brak thi comaundement; and thou neuer yaf to me a kidde, that Y with my freendis schulde haue ete.
30 Men sedan denne din son kommen är, som sina ägodelar hafver förtärt med skökor, hafver du till honom slagtat den gödda kalfven.
But aftir that this thi sone, that hath deuourid his substaunce with horis, cam, thou hast slayn to hym a fat calf.
31 Då sade han till honom: Min son, du äst alltid när mig, och allt det mitt är, det är ditt.
And he seide to hym, Sone, thou art euer more with me, and alle my thingis ben thine.
32 Man måste nu glädjas och fröjdas; ty denne din broder var död, och fick lif igen; och var borttappad, och är igenfunnen.
But it bihofte for to make feeste, and to haue ioye; for this thi brother was deed, and lyuede ayen; he perischide, and is foundun.
