Lukas 15
1 Och till honom gingo allehanda Publicaner och syndare, att de måtte höra honom.
Men alle Toldere og Syndere holdt sig nær til ham for at høre ham.
2 Och de Phariseer och Skriftlärde knorrade och sade: Denne undfår syndare, och äter med dem.
Og baade Farisæerne og de skriftkloge knurrede og sagde: „Denne tager imod Syndere og spiser med dem.‟
3 Då sade han till dem denna liknelsen, sägandes:
Men han talte denne Lignelse til dem og sagde:
4 Hvilken är den man ibland eder, som hafver hundrade får, och om han tappar bort ett af dem, låter han icke de nio och niotio uti öknene, och går efter det som borto är, tilldess han finner det?
„Hvilket Menneske af eder, som har hundrede Faar og har mistet eet af dem, forlader ikke de ni og halvfemsindstyve i Ørkenen og gaar ud efter det, han har mistet, indtil han finder det?
5 Och då han hafver det funnit, lägger han det på sina axlar med glädje.
Og naar han har fundet det, lægger han det paa sine Skuldre med Glæde.
6 Och när han kommer hem i sitt hus, kallar han tillhopa sina vänner och grannar, och säger till dem: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit mitt får, som borttappadt var.
Og naar han kommer hjem, sammenkalder han sine Venner og Naboer og siger til dem: Glæder eder med mig; thi jeg har fundet mit Faar, som jeg havde mistet.
7 Jag säger eder, att sammalunda varder ock glädje i himmelen öfver en syndare den sig bättrar, mer än öfver nio och niotio rättfärdiga, som ingen bättring behöfva.
Jeg siger eder: Saaledes skal der være Glæde i Himmelen over een Synder, som omvender sig, mere end over ni og halvfemsindstyve retfærdige, som ikke trænge til Omvendelse.
8 Eller hvad qvinna är, som hafver tio penningar, om hon borttappar en af dem, tänder hon icke upp ljus, och sopar huset, och söker granneliga, tilldess hon finner honom?
Eller hvilken Kvinde, som har ti Drakmer og taber een Drakme, tænder ikke Lys og fejer Huset og søger med Flid, indtil hun finder den?
9 Och då hon funnit hafver, kallar hon tillhopa sina vänner och grannqvinnor, och säger: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit min penning, som jag tappat hade.
Og naar hun har fundet den, sammenkalder hun sine Veninder og Naboersker og siger: Glæder eder med mig; thi jeg har fundet den Drakme, som jeg havde tabt.
10 Sammalunda, säger jag eder, varder glädje för Guds Änglom öfver en syndare som sig bättrar.
Saaledes, siger jeg eder, bliver der Glæde hos Guds Engle over een Synder, som omvender sig.‟
11 Och han sade: En man hade två söner.
Men han sagde: „En Mand havde to Sønner.
12 Och den yngre af dem sade till fadren: Fader, få mig den parten af ägodelarna, som mig tillkommer. Och han bytte ägodelarna dem emellan.
Og den yngste af dem sagde til Faderen: Fader! giv mig den Del af Formuen, som tilfalder mig. Og han skiftede Godset imellem dem.
13 Och icke många dagar derefter, då den yngre sonen hade lagt all sin ting tillhopa, for han långt bort i främmande land; och der förfor han sina ägodelar, och lefde öfverflödeliga.
Og ikke mange Dage derefter samlede den yngste Søn alt sit og drog udenlands til et fjernt Land og ødte der sin Formue i et ryggesløst Levned.
14 Och sedan han allt förtärt hade, vardt en stor hunger i det landet; och han begynte lida nöd;
Men da han havde sat alt til, blev der en svær Hungersnød i det samme Land; og han begyndte at lide Mangel.
15 Och gick bort, och gaf sig till en borgare der i landet; och han sände honom till sin afvelsgård, att han skulle sköta hans svin.
Og han gik hen og holdt sig til en af Borgerne der i Landet, og denne sendte ham ud paa sine Marker for at vogte Svin.
16 Då begärade han uppfylla sin buk med draf, der svinen med föddes; och honom gaf ingen.
Og han attraaede at fylde sin Bug med de Bønner, som Svinene aade; og ingen gav ham noget.
17 Då besinnade han sig sjelf, och sade: Huru månge mins faders legodränger hafva bröd nog; och jag förgås här i hunger.
Men han gik i sig selv og sagde: Hvor mange Daglejere hos min Fader have ikke Brød i Overflødighed? men jeg omkommer her af Hunger.
18 Jag vill stå upp, och gå till min fader, och säga till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig.
Jeg vil staa op og gaa til min Fader og sige til ham: Fader! jeg har syndet imod Himmelen og over for dig,
19 Jag är icke nu värd kallas din son; gör mig såsom en af dina legodränger.
jeg er ikke længer værd at kaldes din Søn, gør mig som en af dine Daglejere!
20 Och så stod han upp, och kom till sin fader. Och då han ännu långt ifrå var, såg honom hans fader, och begynte varkunna sig öfver honom, och lopp emot honom, föll honom om halsen, och kysste honom.
Og han stod op og kom til sin Fader. Men da han endnu var langt borte, saa hans Fader ham og ynkedes inderligt, og han løb til og faldt ham om Halsen og kyssede ham.
21 Och sonen sade till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig; och är icke värd härefter kallas din son.
Men Sønnen sagde til ham: Fader! jeg har syndet imod Himmelen og over for dig, jeg er ikke længer værd at kaldes din Søn.
22 Då sade fadren till sina tjenare: Bärer fram den yppersta klädningen, och kläder honom deruti; och får honom en ring på hans hand, och skor på hans fötter.
Men Faderen sagde til sine Tjenere: Henter det bedste Klædebon frem, og ifører ham det, og giver ham en Ring paa hans Haand og Sko paa Fødderne;
23 Och hafver hit den gödda kalfven, och slagter honom; vi vilje äta, och göra oss glad.
og henter Fedekalven og slagter den, og lader os spise og være lystige!
24 Ty denne min son var död, och hafver fått lif igen; han var borttappad, och är funnen igen. Och de begynte göra sig glad.
Thi denne min Søn var død og er bleven levende igen, han var fortabt og er funden. Og de begyndte at være lystige!
25 Men den äldre hans son var ute på markene; och när han kom, och nalkades husena, hörde han sjungas och dansas;
Men hans ældste Søn var paa Marken, og da han kom og nærmede sig Huset, hørte han Musik og Dans.
26 Och kallade en af sina tjenare, och frågade honom, hvad det var.
Og han kaldte en af Karlene til sig og spurgte, hvad dette var?
27 Då sade han till honom: Din broder är kommen; och din fader lät slagta den gödda kalfven, att han hafver honom helbregda igen.
Men han sagde til ham: Din Broder er kommen, og din Fader har slagtet Fedekalven, fordi han har faaet ham sund igen.
28 Då vardt han vred, och ville icke gå in. Då gick hans fader ut, och bad honom.
Men han blev vred og vilde ikke gaa ind. Men hans Fader gik ud og bad ham.
29 Svarade han, och sade till fadren: Si, jag tjenar dig i så mång år, och hafver aldrig gångit af ditt bud; och du gaf mig aldrig ett kid, att jag måtte göra mig glad med mina vänner.
Men han svarede og sagde til Faderen: Se, saa mange Aar har jeg tjent dig, og aldrig har jeg overtraadt noget af dine Bud, og du har aldrig givet mig et Kid, for at jeg kunde være lystig med mine Venner.
30 Men sedan denne din son kommen är, som sina ägodelar hafver förtärt med skökor, hafver du till honom slagtat den gödda kalfven.
Men da denne din Søn kom, som har fortæret dit Gods med Skøger, slagtede du Fedekalven til ham.
31 Då sade han till honom: Min son, du äst alltid när mig, och allt det mitt är, det är ditt.
Men han sagde til ham: Barn! du er altid hos mig, og alt mit er dit.
32 Man måste nu glädjas och fröjdas; ty denne din broder var död, och fick lif igen; och var borttappad, och är igenfunnen.
Men man burde være lystig og glæde sig, fordi denne din Broder var død og er bleven levende og var fortabt og er funden.‟
