Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

“ʻIkai ʻoku ai ʻae kuonga kuo tuʻutuʻuni ki he tangata ʻi māmani? pea tatau hono ngaahi ʻaho mo e ngaahi ʻaho ʻoe ngāue unga?

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

‌ʻO hangē ko e holi lahi ʻae tamaioʻeiki ki he malumalu, pea hangē ko e ʻamanaki ʻae ngāue unga ki he totongi ʻo ʻene ngāue:

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

‌ʻOku pehē, kuo tuku ke ʻaʻaku ʻae ngaahi māhina mamahi, pea kuo tuʻutuʻuni kiate au ʻae ngaahi pō fakamamahi.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

‌ʻO kau ka tokoto hifo, ʻoku ou pehē, ‘te u tuʻu hake ʻafē, kuo ʻosi ʻae pō?’ Pea ʻoku ou fiu ʻi he fetafokifokiʻaki ʻo aʻu ki he maʻa ʻae ʻaho.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Kuo kofuʻaki hoku sino ʻae ʻuanga mo e ngaahi konga kelekele; kuo mafahifahi hoku kili, pea kuo fakalielia.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Ko hoku ngaahi ʻaho ʻoku vave ʻi he faʻonga filo ʻoe tangata lalanga, pea ʻoku fakaʻosi ia taʻehaʻamanaki lelei.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

‌ʻOfa ke manatuʻi ko e matangi ʻa ʻeku moʻui: ʻE ʻikai toe mamata ʻa hoku mata ki he lelei.

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Ko e mata ʻo ia kuo ne mamata kiate au ʻe ʻikai toe mamata mai: ʻoku ʻiate au ho fofonga, pea u ʻikai leva.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

‌ʻO hangē ko e fakamovetevete ʻo mole atu ʻae ʻao: ʻoku pehē, ko ia ʻoku ʻalu hifo ki he faʻitoka ʻe ʻikai toe ʻalu hake. (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

‌ʻE ʻikai toe foki ia ki hono fale, pea ʻe ʻikai toe ʻiloʻi ia ʻe hono potu.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

“Ko ia ʻe ʻikai te u taʻofi ki hoku ngutu; te u lea ʻi he ongosia ʻo hoku laumālie; te u lāunga ʻi he mamahi ʻo hoku laumālie.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

He ko ha tahi au pe ko e tofuaʻa, koeʻuhi kuo ke fakanofo ha leʻo kiate au?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

‌ʻO kau ka pehē, ‘ʻE fakafiemālieʻi au ʻe hoku mohenga, ʻe fakasiʻisiʻi hoku mamahi ʻe hoku tokotoʻanga;’

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

‌ʻOku ke fakailifiaʻi au ʻaki ʻae ngaahi misi, pea ke fakalilikaʻi au ʻi he ngaahi meʻa hā mai:

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

Ko ia ʻoku fili ai ʻe hoku laumālie ʻae sisina, mo e mate ʻi heʻeku moʻui.

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

‌ʻOku ou fakaliliʻa ki ai; ʻe ʻikai te u fie moʻui ai pe: tuku ai pe au; he ko e vaʻinga pe ʻa hoku ngaahi ʻaho.

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

He ko e hā ʻae tangata, ʻoku ke hakeakiʻi ai ia? Pea koeʻuhi ke ke tukupau ho loto kiate ia?

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

Pea koeʻuhi ke ke ʻaʻahi ki ai ʻi he pongipongi kotoa pē, mo ʻahiʻahiʻi ia ʻi he kihiʻi feituʻulaʻā siʻi kotoa pē?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

‌ʻE fēfē hono fuoloa mo e ʻikai te ke ʻalu ʻiate au, pe tuku pe au ke ʻoua muʻa ke u folo hifo hoku ifo?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Kuo u fai angahala; ko e hā te u fai kiate koe, ʻa koe ko e fakamoʻui ʻoe kakai? Ko e hā kuo ke fokotuʻu ai au ko e fakaʻilonga maʻau, ke u hoko ai ko e kavenga, kiate au pe?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Pea ko e hā ʻoku ʻikai ai ke ke fakamolemole ʻeku angahala, pea toʻo atu ʻeku fai hala? He ko eni te u mohe pe ʻi he efu; pe te ke kumi au ʻi he pongipongi, ka ʻe ʻikai te u ʻi ai au.”