Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

Porventura não tem o homem guerra sobre a terra? e não são os seus dias como os dias do jornaleiro?

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Como o cervo que suspira pela sombra, e como o jornaleiro que espera pela sua paga,

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

Assim me deram por herança meses de vaidade: e noites de trabalho me prepararam.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Deitando-me a dormir, então digo, Quando me levantarei? mas comprida é a noite, e farto-me de me voltar na cama até à alva.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

A minha carne se tem vestido de bichos e de torrões de pó: a minha pele está gretada, e se fez abominável.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Os meus dias são mais velozes do que a lançadeira do tecelão, e pereceram sem esperança.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Lembra-te de que a minha vida é como o vento; os meus olhos não tornarão a ver o bem.

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Os olhos dos que agora me veem não me verão mais: os teus olhos estarão sobre mim, porém não serei mais.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

Assim como a nuvem se desfaz e passa, assim aquele que desce à sepultura nunca tornará a subir. (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

Nunca mais tornará à sua casa, nem o seu lugar jamais o conhecerá.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Por isso não reprimirei a minha boca: falarei na angústia do meu espírito; queixar-me-ei na amargura da minha alma.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

Sou eu porventura o mar, ou a baleia, para que me ponhas uma guarda?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Dizendo eu: consolar-me-á a minha cama: meu leito aliviará a minha ancia;

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

Então me espantas com sonhos, e com visões me assombras:

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

Pelo que a minha alma escolheria antes a estrangulação: e antes a morte do que a vida.

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

A minha vida abomino, pois não viveria para sempre: retira-te de mim; pois vaidade são os meus dias.

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

Que é o homem, para que tanto o estimes, e ponhas sobre ele o teu coração,

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

E cada manhã o visites, e cada momento o proves?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Até quando me não deixarás, nem me largarás, até que engula o meu cuspo?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Se pequei, que te farei, ó Guarda dos homens? porque fizeste de mim um alvo para ti por tropeço, para que a mim mesmo me seja pesado?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

E porque me não perdoas a minha transgressão, e não tiras a minha iniquidade? porque agora me deitarei no pó, e de madrugada me buscarás, e não estarei lá.