Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

[Is there] not an appointed time to man upon earth? [are not] his days also like the days of an hireling?

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

As a servant earnestly desireth the shadow, and as an hireling looketh for [the reward of] his work:

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

So am I made to possess months of vanity, and wearisome nights are appointed to me.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

When I lie down, I say, When shall I arise, and the night be gone? and I am full of tossings to and fro unto the dawning of the day.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

My flesh is clothed with worms and clods of dust; my skin is broken, and become loathsome.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

My days are swifter than a weaver’s shuttle, and are spent without hope.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

O remember that my life [is] wind: mine eye shall no more see good.

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

The eye of him that hath seen me shall see me no [more: ] thine eyes [are] upon me, and I [am] not.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

[As] the cloud is consumed and vanisheth away: so he that goeth down to the grave shall come up no [more]. (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

He shall return no more to his house, neither shall his place know him any more.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Therefore I will not refrain my mouth; I will speak in the anguish of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

[Am] I a sea, or a whale, that thou settest a watch over me?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

When I say, My bed shall comfort me, my couch shall ease my complaint;

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

Then thou scarest me with dreams, and terrifiest me through visions:

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

So that my soul chooseth strangling, [and] death rather than my life.

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

I loathe [it; ] I would not live alway: let me alone; for my days [are] vanity.

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

What [is] man, that thou shouldest magnify him? and that thou shouldest set thine heart upon him?

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

And [that] thou shouldest visit him every morning, [and] try him every moment?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

How long wilt thou not depart from me, nor let me alone till I swallow down my spittle?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

I have sinned; what shall I do unto thee, O thou preserver of men? why hast thou set me as a mark against thee, so that I am a burden to myself?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

And why dost thou not pardon my transgression, and take away mine iniquity? for now shall I sleep in the dust; and thou shalt seek me in the morning, but I [shall] not [be].