Job 6
1 Job svarade, och sade:
Respondens autem Iob, dixit:
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
Utinam appenderentur peccata mea, quibus iram merui: et calamitas, quam patior, in statera.
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
Quasi arena maris hæc gravior appareret: unde et verba mea dolore sunt plena:
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
Quia sagittæ Domini in me sunt, quarum indignatio ebibit spiritum meum, et terrores Domini militant contra me.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
Numquid rugiet onager cum habuerit herbam? aut mugiet bos cum ante præsepe plenum steterit?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Aut poterit comedi insulsum, quod non est sale conditum? aut potest aliquis gustare, quod gustatum affert mortem?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
Quæ prius nolebat tangere anima mea, nunc præ angustia, cibi mei sunt.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
Quis det ut veniat petitio mea: et quod expecto, tribuat mihi Deus?
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
Et qui cœpit, ipse me conterat: solvat manum suam, et succidat me?
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
Et hæc mihi sit consolatio ut affligens me dolore, non parcat, nec contradicam sermonibus Sancti.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
Quæ est enim fortitudo mea ut sustineam? aut quis finis meus, ut patienter agam?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
Nec fortitudo lapidum fortitudo mea, nec caro mea ænea est.
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Ecce, non est auxilium mihi in me, et necessarii quoque mei recesserunt a me.
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
Qui tollit ab amico suo misericordiam, timorem Domini derelinquit.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
Fratres mei præterierunt me, sicut torrens qui raptim transit in convallibus.
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
Qui timent pruinam, irruet super eos nix.
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
Tempore, quo fuerint dissipati, peribunt: et ut incaluerit, solventur de loco suo.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
Involutæ sunt semitæ gressuum eorum: ambulabunt in vacuum, et peribunt.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
Considerate semitas Thema, itinera Saba, et expectate paulisper.
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
Confusi sunt, quia speravi: venerunt quoque usque ad me, et pudore cooperti sunt.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
Nunc venistis: et modo videntes plagam meam timetis.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
Numquid dixi: Afferte mihi, et de substantia vestra donate mihi?
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
Vel, Liberate me de manu hostis, et de manu robustorum eruite me?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Docete me, et ego tacebo: et siquid forte ignoravi, instruite me.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
Quare detraxistis sermonibus veritatis, cum e vobis nullus sit qui possit arguere me?
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
Ad increpandum tantum eloquia concinnatis, et in ventum verba profertis.
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
Super pupillum irruitis, et subvertere nitimini amicum vestrum.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
Verumtamen quod cœpistis explete: præbete aurem, et videte an mentiar.
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Respondete obsecro absque contentione: et loquentes id quod iustum est, iudicate.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
Et non invenietis in lingua mea iniquitatem, nec in faucibus meis stultitia personabit.
