Job 6
1 Job svarade, och sade:
Then Job answered,
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
“Oh that my anguish were weighed, and all my calamity laid in the balances!
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
For now it would be heavier than the sand of the seas, therefore my words have been rash.
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
For the arrows of the Almighty are within me. My spirit drinks up their poison. The terrors of God set themselves in array against me.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
Does the wild donkey bray when he has grass? Or does the ox low over his fodder?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Can that which has no flavour be eaten without salt? Or is there any taste in the white of an egg?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
My soul refuses to touch them. They are as loathsome food to me.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
“Oh that I might have my request, that God would grant the thing that I long for,
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
even that it would please God to crush me; that he would let loose his hand, and cut me off!
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
Let it still be my consolation, yes, let me exult in pain that doesn’t spare, that I have not denied the words of the Holy One.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
What is my strength, that I should wait? What is my end, that I should be patient?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
Is my strength the strength of stones? Or is my flesh of bronze?
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Isn’t it that I have no help in me, that wisdom is driven away from me?
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
“To him who is ready to faint, kindness should be shown from his friend; even to him who forsakes the fear of the Almighty.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
My brothers have dealt deceitfully as a brook, as the channel of brooks that pass away;
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
which are black by reason of the ice, in which the snow hides itself.
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
In the dry season, they vanish. When it is hot, they are consumed out of their place.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
The caravans that travel beside them turn away. They go up into the waste, and perish.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
The caravans of Tema looked. The companies of Sheba waited for them.
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
They were distressed because they were confident. They came there, and were confounded.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
For now you are nothing. You see a terror, and are afraid.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
Did I ever say, ‘Give to me’? or, ‘Offer a present for me from your substance’?
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
or, ‘Deliver me from the adversary’s hand’? or, ‘Redeem me from the hand of the oppressors’?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
“Teach me, and I will hold my peace. Cause me to understand my error.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
How forcible are words of uprightness! But your reproof, what does it reprove?
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
Do you intend to reprove words, since the speeches of one who is desperate are as wind?
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
Yes, you would even cast lots for the fatherless, and make merchandise of your friend.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
Now therefore be pleased to look at me, for surely I will not lie to your face.
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Please return. Let there be no injustice. Yes, return again. My cause is righteous.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
Is there injustice on my tongue? Can’t my taste discern mischievous things?
