Job 31

1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

Sa svojim očima savez sam sklopio da pogledat neću nijednu djevicu.

2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

A što mi je Bog odozgo dosudio, kakva mi je baština od Svesilnoga?

3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

TÓa nije li nesreća za opakoga, a nevolja za one koji zlo čine?

4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

Ne proniče li on sve moje putove, ne prebraja li on sve moje korake?

5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

Zar sam ikad u društvu laži hodio, zar mi je noga k prijevari hitjela?

6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

Nek' me na ispravnoj mjeri Bog izmjeri pa će uvidjeti neporočnost moju!

7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

Ako mi je korak s puta kad zašao, ako mi se srce za okom povelo, ako mi je ljaga ruke okaljala,

8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

neka drugi jede što sam posijao, neka sve moje iskorijene izdanke!

9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

Ako mi zavede srce žena neka, ako za vratima svog bližnjeg kad vrebah,

10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

neka moja žena drugom mlin okreće, neka s drugim svoju podijeli postelju!

11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.

Djelo bestidno time bih počinio, zločin kojem pravda treba da presudi,

12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

užego vatru što žeže do Propasti i što bi svu moju sažgala ljetinu.

13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

Ako kada prezreh pravo sluge svoga il' služavke, sa mnom kad su se parbili,

14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

što ću učiniti kada Bog ustane? Što ću odvratit' kad račun zatraži?

15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

Zar nas oba on ne stvori u utrobi i jednako sazda u krilu majčinu?

16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

Ogluših li se na molbe siromaha ili rasplakah oči udovičine?

17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

Jesam li kada sam svoj jeo zalogaj a da ga nisam sa sirotom dijelio?

18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

TÓa od mladosti k'o otac sam mu bio, vodio sam ga od krila materina!

19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

Zar sam beskućnika vidio bez odjeće ili siromaha kog bez pokrivača

20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

a da mu bedra ne blagosloviše mene kad se runom mojih ovaca ogrija?

21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

Ako sam ruku na nevina podigao znajuć' da mi je na vratima branitelj,

22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

nek' se rame moje od pleća odvali i neka mi ruka od lakta otpadne!

23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

Jer strahote Božje na mene bi pale, njegovu ne bih odolio veličanstvu.

24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

Zar sam u zlato pouzdanje stavio i rekao zlatu: 'Sigurnosti moja!'

25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

Zar sam se veliku blagu radovao, bogatstvima koja su mi stekle ruke?

26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

Zar se, gledajući sunce kako blista i kako mjesec sjajni nebom putuje,

27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

moje srce dalo potajno zavesti da bih rukom njima poljubac poslao?

28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

Grijeh bi to bio što za sudom vapije, jer Boga višnjega bih se odrekao.

29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

Zar se obradovah nevolji dušmana i likovah kad ga je zlo zadesilo,

30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

ja koji ne dadoh griješiti jeziku, proklinjući ga i želeći da umre?

31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

Ne govorahu li ljudi mog šatora: 'TÓa koga nije on mesom nasitio'?

32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

Nikad nije stranac vani noćivao, putniku sam svoja otvarao vrata.

33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

Zar sam grijehe svoje ljudima tajio, zar sam u grudima skrivao krivicu

34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

jer sam se plašio govorkanja mnoštva i strahovao od prezira plemenskog te sam mučao ne prelazeć' svoga praga?

35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

O, kad bi koga bilo da mene sasluša! Posljednju sam svoju riječ ja izrekao: na Svesilnom je sad da mi odgovori! Nek' mi optužnicu napiše protivnik,

36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

i ja ću je nosit' na svome ramenu, čelo ću njome k'o krunom uresit'.

37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

Dat ću mu račun o svojim koracima i poput kneza pred njega ću stupiti.”

38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

Ako je na me zemlja moja vikala, ako su s njom brazde njezine plakale;

39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

ako sam plodove jeo ne plativši i ako sam joj ojadio ratare,

40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.

[40a] neka mjesto žita po njoj niče korov, a mjesto ječma nek' posvud kukolj raste! [40b] Konac riječi Jobovih.