< Job 29 >

1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Et Job continuant à parler en discours relevés, dit:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
O! qui me rendra les mois de jadis, et les jours, où Dieu me gardait,
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
où, sa lampe brillant au-dessus de ma tête, à sa clarté je perçais les ténèbres;
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
où j'étais au temps de mon automne; quand Dieu avec sa cour veillait sur ma tente;
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
quand le Tout-puissant était encore avec moi, qu'autour de moi j'avais mes enfants;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
quand mes pieds baignaient dans le lait, et que le rocher me versait des ruisseaux d'huile;
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
quand je me rendais à la Porte dans la ville, et que je mettais mon siège dans la Place?
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
A mon aspect les jeunes se tiraient en arrière, et les vieux se levaient, et demeuraient debout;
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
les princes s'arrêtaient en parlant, et mettaient leur main sur leur bouche;
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
la voix des nobles restait muette, et leur langue, collée à leur palais.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
Car, sur ma renommée, on me disait heureux, et à ma vue, on me donnait des éloges.
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
C'est que je sauvais le pauvre gémissant, et l'orphelin qui était sans aide;
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
l'homme qui périssait, avait à me bénir, et je mettais la joie dans le cœur de la veuve;
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
je prenais la justice pour mon vêtement, et elle me prenait pour son vêtement; mon équité m'était comme un manteau et un turban;
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
je servais d'œil à l'aveugle, et de pieds au boiteux;
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
j'étais un père pour le pauvre, et je connaissais de la cause de l'inconnu,
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
et je brisais la mâchoire du méchant, et d'entre ses dents lui arrachais sa proie.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Aussi je me disais: Je mourrai avec mon aire, et comme le Phénix, je prolongerai mes jours;
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
ma racine sera exposée aux eaux, et la rosée passera la nuit sur mes branches;
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
ma gloire me restera toujours jeune, et mon arc en ma main prendra force nouvelle.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
Ils m'écoutaient avec attente, et à mon avis ils se taisaient;
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
après moi ils ne prenaient plus la parole, et sur eux mon discours s'épanchait.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Ils m'attendaient, comme on attend la rosée, et leur bouche s'ouvrait, comme pour recevoir une pluie du printemps.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Je leur souriais, quand ils perdaient courage; et ils ne pouvaient m'ôter la sérénité de mon front.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
Si je prenais mon chemin vers eux, j'y avais la place d'un chef, et j'étais assis comme un roi, au milieu de la foule, comme un consolateur, parmi les affligés.

< Job 29 >