< Job 29 >

1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Job continua son discours sentencieux, et dit:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Oh! que ne suis-je comme aux mois d'autrefois, comme au jour où Dieu me gardait,
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
Quand son flambeau luisait sur ma tête, quand je marchais à sa lumière dans les ténèbres;
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
Comme aux jours de mon automne, quand l'amitié de Dieu veillait sur ma tente;
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
Quand le Tout-Puissant était encore avec moi, et que mes jeunes gens m'entouraient;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
Quand je lavais mes pieds dans le lait, et que le rocher se fondait près de moi en torrent d'huile!
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
Quand je sortais pour me rendre à la porte de la ville, et que je me faisais préparer un siège dans la place publique,
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
Les jeunes gens, me voyant, se retiraient; les vieillards se levaient et se tenaient debout.
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
Des princes s'arrêtaient de parler, et mettaient la main sur leur bouche.
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
La voix des chefs s'éteignait, et leur langue s'attachait à leur palais.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
Car l'oreille qui m'entendait me proclamait heureux, et l'œil qui me voyait me rendait témoignage.
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
Car je délivrais l'affligé qui criait, et l'orphelin qui n'avait personne pour le secourir.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
La bénédiction de celui qui s'en allait périr venait sur moi, et je faisais chanter de joie le cœur de la veuve.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
Je me revêtais de la justice, et elle se revêtait de moi. Mon équité était mon manteau et ma tiare.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
J'étais les yeux de l'aveugle, et les pieds du boiteux.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
J'étais le père des pauvres, et j'étudiais à fond la cause de l'inconnu.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
Je brisais les mâchoires de l'injuste, et j'arrachais la proie d'entre ses dents.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Et je disais: Je mourrai avec mon nid, et je multiplierai mes jours comme le phénix.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
Ma racine sera exposée à l'eau, et la rosée passera la nuit dans mes branches.
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
Ma gloire se renouvellera en moi, et mon arc se renforcera dans ma main.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
On m'écoutait, on attendait et on se taisait, jusqu'à ce que j'eusse donné mon avis.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
Après que j'avais parlé, on ne répliquait pas, et ma parole découlait goutte à goutte sur eux.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Ils m'attendaient comme la pluie, et ils ouvraient leur bouche comme pour une ondée tardive.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Je souriais quand ils étaient désespérés; et ils n'altéraient pas la sérénité de mon visage.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
J'aimais à aller avec eux, et je m'asseyais à leur tête; je siégeais comme un roi au milieu de ses gardes, comme un consolateur au milieu des affligés.

< Job 29 >