Job 16
1 Job svarade, och sade:
Bvt Iob answered, and said,
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
I haue oft times heard such things: miserable comforters are ye all.
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
Shall there be none ende of wordes of winde? or what maketh thee bold so to answere?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
I could also speake as yee doe: (but woulde God your soule were in my soules stead) I could keepe you company in speaking, and could shake mine head at you,
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
But I woulde strengthen you with my mouth, and the comfort of my lips should asswage your sorowe.
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
Though I speake, my sorow can not be asswaged: though I cease, what release haue I?
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
But now hee maketh mee wearie: O God, thou hast made all my congregation desolate,
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
And hast made me full of wrinkles which is a witnesse thereof, and my leannes ryseth vp in me, testifying the same in my face.
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
His wrath hath torne me, and hee hateth me, and gnasheth vpon mee with his teeth: mine enemie hath sharpened his eyes against me.
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
They haue opened their mouthes vpon me, and smitten me on the cheeke in reproch; they gather themselues together against me.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
God hath deliuered me to the vniust, and hath made mee to turne out of the way by the hands of the wicked.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
I was in welth, but he hath brought me to nought: he hath taken me by the necke, and beaten me, and set me as a marke for himselfe.
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
His archers compasse mee rounde about: he cutteth my reines, and doth not spare, and powreth my gall vpon the ground.
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
He hath broken me with one breaking vpon another, and runneth vpon me like a gyant.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
I haue sowed a sackcloth vpon my skinne, and haue abased mine horne vnto the dust.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
My face is withered with weeping, and the shadow of death is vpon mine eyes,
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
Though there be no wickednesse in mine hands, and my prayer be pure.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
O earth, couer not thou my blood, and let my crying finde no place.
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
For lo, now my witnesse is in the heauen, and my record is on hie.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
My friends speake eloquently against me: but mine eye powreth out teares vnto God.
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
Oh that a man might pleade with God, as man with his neighbour!
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
For the yeeres accounted come, and I shall go the way, whence I shall not returne.
