Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

homo natus de muliere brevi vivens tempore repletus multis miseriis

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

quasi flos egreditur et conteritur et fugit velut umbra et numquam in eodem statu permanet

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

et dignum ducis super huiuscemodi aperire oculos tuos et adducere eum tecum in iudicium

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

quis potest facere mundum de inmundo conceptum semine nonne tu qui solus es

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

breves dies hominis sunt numerus mensuum eius apud te est constituisti terminos eius qui praeterire non poterunt

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

recede paululum ab eo ut quiescat donec optata veniat sicut mercennarii dies eius

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

lignum habet spem si praecisum fuerit rursum virescit et rami eius pullulant

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

si senuerit in terra radix eius et in pulvere emortuus fuerit truncus illius

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

ad odorem aquae germinabit et faciet comam quasi cum primum plantatum est

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

homo vero cum mortuus fuerit et nudatus atque consumptus ubi quaeso est

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

quomodo si recedant aquae de mari et fluvius vacuefactus arescat

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

sic homo cum dormierit non resurget donec adteratur caelum non evigilabit nec consurget de somno suo

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

quis mihi hoc tribuat ut in inferno protegas me ut abscondas me donec pertranseat furor tuus et constituas mihi tempus in quo recorderis mei (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

putasne mortuus homo rursum vivet cunctis diebus quibus nunc milito expecto donec veniat inmutatio mea

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

vocabis et ego respondebo tibi operi manuum tuarum porriges dexteram

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

tu quidem gressus meos dinumerasti sed parces peccatis meis

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

signasti quasi in sacculo delicta mea sed curasti iniquitatem meam

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

mons cadens defluet et saxum transfertur de loco suo

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

lapides excavant aquae et adluvione paulatim terra consumitur et homines ergo similiter perdes

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

roborasti eum paululum ut in perpetuum pertransiret inmutabis faciem eius et emittes eum

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

sive nobiles fuerint filii eius sive ignobiles non intelleget

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

attamen caro eius dum vivet dolebit et anima illius super semet ipso lugebit