< Jeremia 12 >

1 Herre, om jag än med dig ville till rätta gå, så behåller du dock rätten; likväl måste jag tala med dig om rätten: Hvi går dem ogudaktigom så väl, och de föraktare hafva allahanda nog?
Tu es trop juste, Éternel, pour que je conteste avec toi; Je veux néanmoins t’adresser la parole sur tes jugements: Pourquoi la voie des méchants est-elle prospère? Pourquoi tous les perfides vivent-ils en paix?
2 Du planterar dem, att de rota sig, och växa, och bära frukt; du låter dem mycket tala om dig, och du näpser dem intet.
Tu les as plantés, ils ont pris racine, Ils croissent, ils portent du fruit; Tu es près de leur bouche, Mais loin de leur cœur.
3 Men mig, Herre, känner du, och ser mig, och pröfvar mitt hjerta för dig; men dem låter du gå fri, likasom får, att de skola slagtade varda; och skonar dem, på det de skola dräpne varda.
Et toi, Éternel, tu me connais, Tu me vois, tu sondes mon cœur qui est avec toi. Enlève-les comme des brebis qu’on doit égorger, Et prépare-les pour le jour du carnage!
4 Huru länge skall dock landet stå så jämmerliga, och gräset på markene allestäds borttorkas för inbyggarenas ondskos skull, att både djur och foglar der intet mer äro? Ty de säga: Ja, han vet mycket huru oss gå skall.
Jusques à quand le pays sera-t-il dans le deuil, Et l’herbe de tous les champs sera-t-elle desséchée? A cause de la méchanceté des habitants, Les bêtes et les oiseaux périssent. Car ils disent: Il ne verra pas notre fin.
5 Om de göra dig plats, som till fot gå, huru vill dig gå, då du med resenärer löpa skall? Och om du söker efter säkerhet uti de lande der frid är, hvad vill då med dig varda vid den högmodiga Jordanen?
Si tu cours avec des piétons et qu’ils te fatiguent, Comment pourras-tu lutter avec des chevaux? Et si tu ne te crois en sûreté que dans une contrée paisible, Que feras-tu sur les rives orgueilleuses du Jourdain?
6 Ty dine bröder, och dins faders hus förakta dig ock, och ropa Jadut öfver dig; derföre tro du dem intet, om de än tala vänliga med dig.
Car tes frères eux-mêmes et la maison de ton père te trahissent, Ils crient eux-mêmes à pleine voix derrière toi. Ne les crois pas, quand ils te diront des paroles amicales.
7 Derföre hafver jag måst öfvergifva mitt hus, och fly mitt arf, och gifva mina älskeliga själ uti fiendahand.
J’ai abandonné ma maison, J’ai délaissé mon héritage, J’ai livré l’objet de mon amour aux mains de ses ennemis.
8 Mitt arf är mig vordet såsom ett lejon i skogenom, och ryter emot mig; derföre är jag thy harmse vorden.
Mon héritage a été pour moi comme un lion dans la forêt, Il a poussé contre moi ses rugissements; C’est pourquoi je l’ai pris en haine.
9 Mitt arf är såsom en spräklot fogel, om hvilken foglarna församla sig; upp, och församler eder, all djur på markene; kommer och äter.
Mon héritage a été pour moi un oiseau de proie, une hyène; Aussi les oiseaux de proie viendront de tous côtés contre lui. Allez, rassemblez tous les animaux des champs, Faites-les venir pour qu’ils le dévorent!
10 Månge herdar hafva förderfvat min vingård, och förtrampat min åker; de hafva gjort min sköna åker till en öken; de hafva gjort honom öde.
Des bergers nombreux ravagent ma vigne, Ils foulent mon champ; Ils réduisent le champ de mes délices En un désert, en une solitude.
11 Jag ser allaredo, huru jämmerliga han förödd är; ja, hela landet är öde; men ingen vill läggat uppå hjertat.
Ils le réduisent en un désert; Il est en deuil, il est désolé devant moi. Tout le pays est ravagé, Car nul n’y prend garde.
12 Ty de förderfvare komma öfver alla högar i öknene, och Herrans frätande svärd ifrå den ena landsens ända intill den andra; och intet kött skall frid hafva.
Sur tous les lieux élevés du désert arrivent les dévastateurs, Car le glaive de l’Éternel dévore le pays d’un bout à l’autre; Il n’y a de paix pour aucun homme.
13 De så hvete, men tistel skola de uppskära; de göra sig omak nog, men de skola intet nyttjat; de skola icke glädjas af sinom årsväxt, för Herrans grymma vredes skull.
Ils ont semé du froment, et ils moissonnent des épines, Ils se sont fatigués sans profit. Ayez honte de ce que vous récoltez, Par suite de la colère ardente de l’Éternel.
14 Detta säger Herren emot alla mina onda grannar, som antasta den arfvedel som jag mino folke Israel utskift hafver; si, jag skall rycka dem utu deras land, och taga Juda hus midt ut ifrå dem.
Ainsi parle l’Éternel sur tous mes méchants voisins, Qui attaquent l’héritage que j’ai donné à mon peuple d’Israël: Voici, je les arracherai de leur pays, Et j’arracherai la maison de Juda du milieu d’eux.
15 Och när jag hafver uttagit dem, skall jag åter förbarma mig öfver dem, och skall låta hvar och en komma till sin arfvedel, och till sitt land igen.
Mais après que je les aurai arrachés, J’aurai de nouveau compassion d’eux, Et je les ramènerai chacun dans son héritage, Chacun dans son pays.
16 Och det skall ske, om de lära af mitt folk, att de svärja vid mitt Namn: Så visst som Herren lefver; lika som de tillförene hafva lärt mitt folk svärja vid Baal, så skola de uppbyggas ibland mitt folk.
Et s’ils apprennent les voies de mon peuple, S’ils jurent par mon nom, en disant: L’Éternel est vivant! Comme ils ont enseigné à mon peuple à jurer par Baal, Alors ils jouiront du bonheur au milieu de mon peuple.
17 Men om de icke höra vilja, så skall jag det folket utrycka, och förgöra det, säger Herren.
Mais s’ils n’écoutent rien, Je détruirai une telle nation, Je la détruirai, je la ferai périr, dit l’Éternel.

< Jeremia 12 >