Hebreerbrevet 9
1 Hade ock väl det första sina rätter, och Gudstjenst, och utvärtes helighet.
[Even] the first, indeed, therefore, used to have righteous appointments of divine service, even the holy ritual well arranged.
2 Ty det främre tabernaklet var der uppsatt; uti hvilko voro ljusastakarne, och bordet, och skådobröden; och detta kallades det Helga.
For a tent was prepared, the first, in which were both the lampstand and the table and the setting forth of the loaves, —the which is called the Holy place;
3 Men bak den andra förlåten var det tabernaklet, som man kallade det Aldrahelgasta;
But, after the second veil, a tent, that which is called Most Holy:
4 Hvilket hade det gyldene rökelsekaret, och Testamentsens ark, på alla sidor beslagen med guld; uti hvilko var det gyldene ämbar, der det himmelsbrödet uti var, och Aarons staf, som blomstrats hade, och Testamentsens taflor;
Having a golden altar of incense, and the ark of the covenant covered around on every side with gold, in which was a golden jar holding the manna, and the rod of Aaron that sprouted, and the tables of the covenant;
5 Men der ofvanuppå voro härlighetenes Cherubim, som öfverskyggde Nådastolen; af hvilka stycker på denna tid icke besynnerliga är sägandes.
But, over-above it, Cherubim of glory overshadowing the propitiatory: —concerning which things, it is not now [needful] to be speaking, particularly.
6 Då nu detta så beredt var, gingo Presterna alltid in i det främre tabernaklet, och uträttade Gudstjensten.
Now, these things having been thus prepared, into the first tent, indeed, continually do the priests enter, the divine services completing;
7 Men uti det andra gick allenast den öfverste Presten, en tid om året; icke utan blod, den han offrade för sina egna, och för folkens synder;
But, into the second, once for all in the year, only the high-priest, not without blood, which he offered for himself and the ignorances of the people:
8 Der den Helge Ande med betydde, att helighetenes väg ändå icke uppenbar var, emedan det första tabernaklet stod;
The Holy Spirit making this evident—that, not yet, hath been manifested, the way through the Holy place, so long as the first tent hath a standing.
9 Hvilket var en liknelse i den tiden, i hvilkom gåfvor och offer offrades, och kunde icke göra honom fullkommen, efter samvetet, som den Gudstjensten gjorde;
The which is a similitude for the present season, according to which both gifts and sacrifices are offered, which cannot, as to the conscience, perfect him that rendereth the divine service: —
10 Allenast med mat och dryck, och mångahanda tvagning, och utvärtes helighet, som pålagda voro intill bättringenes tid.
Only as to eatings, and drinkings, and diversified immersions, —righteous-appointments of the flesh, which, until a season of rectifying, are in force.
11 Men Christus är kommen, att han skall vara öfverste Prest till det tillkommande goda, genom ett större och fullkomligare tabernakel, det med händer icke gjordt är, det är, det icke så bygdt är;
But, when Christ approached, as high-priest of the coming good things, through the greater and more perfect tent, not made by hand, that is, not of this creation, —
12 Icke heller genom bockablod, eller kalfvablod; utan han är genom sitt eget blod ena reso ingången uti det helga, och hafver funnit en evig förlossning. (aiōnios g166)
Nor yet through blood of goats and calves, but through his own blood he entered once for all into the Holy place, age-abiding redemption discovering. (aiōnios g166)
13 Ty hafver oxablod och bockablod, och strödd aska af kone, helgat de orena, till köttslig renhet;
For if the blood of goats and bulls, and the ashes of a heifer sprinkling the profaned, halloweth unto the purity of the flesh,
14 Huru mycket mer skall Christi blod, som hafver sig sjelf obesmittad, genom den Helga Anda, Gudi offrat, rena vårt samvet af de döda gerningar, till att tjena lefvandes Gud? (aiōnios g166)
How much rather shall the blood of the Christ, who through an age-abiding spirit offered himself unspotted unto God, purify our conscience from dead works, to the rendering of divine-service, unto a Living God? (aiōnios g166)
15 Derföre är han ock Nya Testamentsens Medlare; på det de, som kallade äro, skulle få dess eviga arfsens löfte, i thy att hans död gick deremellan, till förlossning ifrå de öfverträdelser, som under det förra Testamentet voro. (aiōnios g166)
And, for this cause, of a new covenant, is he mediator, —to the end that, death coming to pass for the redemption of the transgressions against the first covenant, the called might receive the promise of the age-abiding inheritance; (aiōnios g166)
16 Ty hvar ett Testament är, måste ock hans död med vara, som Testamentet gjorde.
For, where a covenant is, it is necessary for, the death, to be brought in, of him that hath covenanted;
17 Ty Testamentet blifver gildt genom döden; annars hafver det ännu ingen magt, så länge han lefver som Testamentet gjorde.
For, a covenant over dead persons, is firm, —since it is not then of force when he is living that hath covenanted.
18 Derföre var ock icke det första stiktadt utan blod.
Whence, not even the first, apart from blood, hath been consecrated;
19 Ty då Moses allo folkena föregifvit hade hvart och ett budord, efter lagen, tog han kalfvablod, och bockablod, med vatten, och purpurull, och hysop, och bestänkte bokena, och allt folket;
For, when every commandment according to the law had been spoken by Moses unto all the people, taking the blood of the calves and the goats, with water and scarlet wool and hyssop, both, the scroll itself, and all the people, he sprinkled;
20 Och sade: Detta är Testamentsens blod, det Gud hafver eder budit.
Saying—This, is the blood of the covenant which, God, hath sent in command unto you:
21 Och desslikes tabernaklet, och all kärile, der Gudstjenst plägade med göras, bestänkte han sammalunda med blod.
Yea, the tent also, and all the utensils of the public ministry, with blood, in like manner, he sprinkled:
22 Och varda mest all ting efter lagen ren gjord i blod; och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse.
And, nearly, all things, with blood, are purified, according to the law, and, apart from blood-shedding, cometh no remission.
23 Så är nu af nöden, att de himmelska tings eftersyner skola med sådant renade varda; men de himmelska tingen måste bättre offer hafva, än dessa voro.
It was indeed therefore necessary for the glimpses of the things in the heavens with these to be purified; but, the heavenly things themselves, with better sacrifices than these.
24 Ty Christus är icke ingången i det helga, som med händer gjordt är, hvilket är en eftersyn till det sannskyldiga; utan in uti sjelfva himmelen, på det han skall nu vara i Guds åsyn för oss;
For, not into a Holy place made by hand, entered Christ, —counterpart of the real [Holy place]; but, into the heaven itself, now, to be plainly manifested before the face of God in our behalf; —
25 Icke, att han skall ofta offra sig, såsom öfverste Presten gick hvart år in uti det heliga, med annars blod;
Nor yet that, ofttimes, he should be offering himself, —just as the high-priest entereth into the Holy place, year by year, with alien blood; —
26 Eljest måste han skolat ofta lida, af verldenes begynnelse; men nu, på verldenes ändalykt, är han en gång uppenbarad, genom sitt eget offer, till att borttaga syndena. (aiōn g165)
Else had it been needful for him, ofttimes, to suffer, from the foundation of the world; but, now, once for all, upon a conjunction of the ages, for a setting aside of sin through means of his sacrifice, hath he been made manifest; (aiōn g165)
27 Och såsom menniskomen är förelagdt en gång dö, men sedan domen;
And, inasmuch as it is in store for men—once for all to die, but after this, judgment,
28 Så är ock Christus ena reso offrad, till att borttaga mångs mans synder; men en annan gång skall han låta se sig, utan synd, dem som honom vänta till salighet.
Thus, the Christ also, once for all having been offered, for the bearing of the sins, of many, a second time, apart from sin, will appear, to them who for him are ardently waiting—unto salvation.
