1 Mosebok 8

1 Då tänkte Gud på Noah, och på all djur, och på all fänad, som med honom i arkenom var, och lät komma väder på jordene, och vattnet minskades.

And God remembered Noah, and every living thing, and all the cattle that [was] with him in the ark: and God made a wind to pass over the earth, and the waters asswaged;

2 Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och regnet af himmelen vardt stilladt.

The fountains also of the deep and the windows of heaven were stopped, and the rain from heaven was restrained;

3 Och vattnet förlopp utaf jordene mer och mer, och vardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.

And the waters returned from off the earth continually: and after the end of the hundred and fifty days the waters were abated.

4 På sjuttonde dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på de berg Ararat.

And the ark rested in the seventh month, on the seventeenth day of the month, upon the mountains of Ararat.

5 Men vattnet förlopp framgent af, och vardt ju mindre, allt intill tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det öfversta på bergen.

And the waters decreased continually until the tenth month: in the tenth [month], on the first [day] of the month, were the tops of the mountains seen.

6 Efter fyratio dagar lät Noah fenstret upp på arkenom, som han gjort hade.

And it came to pass at the end of forty days, that Noah opened the window of the ark which he had made:

7 Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, till dess att vattnet aftorkades af jordene.

And he sent forth a raven, which went forth to and fro, until the waters were dried up from off the earth.

8 Sedan lät han ena dufvo utflyga ifrå sig, på det han skulle försöka, om vattnet på jordene var förfallet.

Also he sent forth a dove from him, to see if the waters were abated from off the face of the ground;

9 Då dufvan fann icke hvar hon kunde hvila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken, ty vattnet var ännu på hela jordene. Så räckte han handena ut, och tog henne till sig in i arken.

But the dove found no rest for the sole of her foot, and she returned unto him into the ark, for the waters [were] on the face of the whole earth: then he put forth his hand, and took her, and pulled her in unto him into the ark.

10 Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufvona af arkenom.

And he stayed yet other seven days; and again he sent forth the dove out of the ark;

11 Hon kom till honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att vattnet var förfallet på jordene.

And the dove came in to him in the evening; and, lo, in her mouth [was] an olive leaf pluckt off: so Noah knew that the waters were abated from off the earth.

12 Men han töfvade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufvo flyga ut, hvilken intet igen kom till honom.

And he stayed yet other seven days; and sent forth the dove; which returned not again unto him any more.

13 På första och sjettehundrade årena af Noahs ålder, på första dagenom i första månadenom, förtorkades vattnet på jordene. Då lät Noah taket upp på arkenom, och såg, att jorden var torr.

And it came to pass in the six hundredth and first year, in the first [month], the first [day] of the month, the waters were dried up from off the earth: and Noah removed the covering of the ark, and looked, and, behold, the face of the ground was dry.

14 Så vardt då jorden allstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i den andra månadenom.

And in the second month, on the seven and twentieth day of the month, was the earth dried.

15 Då talade Gud till Noah och sade:

And God spake unto Noah, saying,

16 Gack utur arkenom, du och din hustru, dine söner och dina söners hustrur med dig.

Go forth of the ark, thou, and thy wife, and thy sons, and thy sons’ wives with thee.

17 Allahanda djur, som när dig äro, utaf hvarjo och eno kötte, både i foglar och fänad, och det som på jordene kräker, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och varer fruktsamme, och föröker eder på jordene.

Bring forth with thee every living thing that [is] with thee, of all flesh, [both] of fowl, and of cattle, and of every creeping thing that creepeth upon the earth; that they may breed abundantly in the earth, and be fruitful, and multiply upon the earth.

18 Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur.

And Noah went forth, and his sons, and his wife, and his sons’ wives with him:

19 Dertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och allt det som på jordene kräker, det gick utur arkenom, och hvart och ett till sitt slag.

Every beast, every creeping thing, and every fowl, [and] whatsoever creepeth upon the earth, after their kinds, went forth out of the ark.

20 Och Noah byggde Herranom ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.

And Noah builded an altar unto the LORD; and took of every clean beast, and of every clean fowl, and offered burnt offerings on the altar.

21 Och Herren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull, förty menniskones hjertas uppsåt är ondt allt ifrå ungdomen. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefvandes är, såsom jag gjort hafver.

And the LORD smelled a sweet savour; and the LORD said in his heart, I will not again curse the ground any more for man’s sake; for the imagination of man’s heart [is] evil from his youth; neither will I again smite any more every thing living, as I have done.

22 Så länge jorden står, skall icke återvända sående och uppskärande, köld och hette, sommar och vinter, dag och natt.

While the earth remaineth, seedtime and harvest, and cold and heat, and summer and winter, and day and night shall not cease.

A Dove is Sent Forth from the Ark