1 Mosebok 3
1 Och ormen var listigare än all djur på jordene, som Herren Gud gjort hade, och sade till qvinnona: Ja, skulle Gud hafva sagt, I skolen icke äta af allahanda trä i lustgårdenom?
Now the serpent was more subtil than any beast of the field which the LORD God had made. And he said unto the woman, Yea, hath God said, Ye shall not eat of every tree of the garden?
2 Då sade qvinnan till ormen: Vi äte af de träs frukt, som är i lustgårdenom;
And the woman said unto the serpent, We may eat of the fruit of the trees of the garden:
3 Men af frukten af det trät, som är midt i lustgårdenom, hafver Gud sagt: Äter icke deraf, och kommer icke heller dervid, att I icke dön.
But of the fruit of the tree which [is] in the midst of the garden, God hath said, Ye shall not eat of it, neither shall ye touch it, lest ye die.
4 Då sade ormen till qvinnona: Ingalunda skolen I döden dö.
And the serpent said unto the woman, Ye shall not surely die:
5 Förty Gud vet, att på hvad dag I äten deraf, skola edor ögon öppnas, och I varden såsom Gud, vetandes hvad godt och ondt är.
For God doth know that in the day ye eat thereof, then your eyes shall be opened, and ye shall be as gods, knowing good and evil.
6 Och qvinnan såg till, att trät var godt att äta af, och ljufligit uppå se, och att det ett lustigt trä var, efter det gaf förstånd; och tog utaf fruktene, och åt, och gaf desslikes sinom man deraf, och han åt.
And when the woman saw that the tree [was] good for food, and that it [was] pleasant to the eyes, and a tree to be desired to make [one] wise, she took of the fruit thereof, and did eat, and gave also unto her husband with her; and he did eat.
7 Då öppnades bägges deras ögon, och de vordo varse, att de voro nakne; och de bundo tillhopa fikonalöf, och gjorde sig skörte.
And the eyes of them both were opened, and they knew that they [were] naked; and they sewed fig leaves together, and made themselves aprons.
8 Och de hörde Herrans Guds röst gångandes i lustgårdenom, då dagen svalkades; och Adam undstack sig, med sine hustru, för Herrans Guds ansigte, ibland trän i lustgårdenom.
And they heard the voice of the LORD God walking in the garden in the cool of the day: and Adam and his wife hid themselves from the presence of the LORD God amongst the trees of the garden.
9 Och Herren Gud kallade Adam, och sade till honom: Hvar äst du?
And the LORD God called unto Adam, and said unto him, Where [art] thou?
10 Och han sade: Jag hörde dina röst i lustgårdenom, och fruktade mig, ty jag är naken, derföre undstack jag mig.
And he said, I heard thy voice in the garden, and I was afraid, because I [was] naked; and I hid myself.
11 Han sade: Ho hafver låtit dig förstå, att du äst naken? Hafver du icke ätit af det trä, om hvilket jag dig budit hafver, att du deraf icke äta skulle?
And he said, Who told thee that thou [wast] naked? Hast thou eaten of the tree, whereof I commanded thee that thou shouldest not eat?
12 Då sade Adam: Qvinnan, som du till mig gifvit hafver, gaf mig af trät, så att jag åt.
And the man said, The woman whom thou gavest [to be] with me, she gave me of the tree, and I did eat.
13 Då sade Herren Gud till qvinnona: Hvi hafver du det gjort? Qvinnan sade: Ormen besvek mig, så att jag åt.
And the LORD God said unto the woman, What [is] this [that] thou hast done? And the woman said, The serpent beguiled me, and I did eat.
14 Och Herren Gud sade till ormen: Efter du detta gjort hafver, förbannad vare du öfver allt det som lif hafver, och öfver all djur på markene; du skall gå på din buk, och äta jord i alla dina lifsdagar.
And the LORD God said unto the serpent, Because thou hast done this, thou [art] cursed above all cattle, and above every beast of the field; upon thy belly shalt thou go, and dust shalt thou eat all the days of thy life:
15 Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och qvinnona, och emellan dina säd och hennes säd. Den samme skall söndertrampa ditt hufvud, och du skall stinga honom i hans häl.
And I will put enmity between thee and the woman, and between thy seed and her seed; it shall bruise thy head, and thou shalt bruise his heel.
16 Och till qvinnona sade han: Jag skall få dig mycken vedermödo, då du aflat hafver. Du skall föda din barn med sveda, och din vilje skall dinom manne undergifven vara, och han skall vara din herre.
Unto the woman he said, I will greatly multiply thy sorrow and thy conception; in sorrow thou shalt bring forth children; and thy desire [shall be] to thy husband, and he shall rule over thee.
17 Och till Adam sade han: Efter du lydde dine hustrus röst, och åt af trät, om hvilket jag dig böd och sade: Du skall icke äta deraf; förbannad vare marken för dina skull, med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar.
And unto Adam he said, Because thou hast hearkened unto the voice of thy wife, and hast eaten of the tree, of which I commanded thee, saying, Thou shalt not eat of it: cursed [is] the ground for thy sake; in sorrow shalt thou eat [of] it all the days of thy life;
18 Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skall äta örter på markene.
Thorns also and thistles shall it bring forth to thee; and thou shalt eat the herb of the field;
19 Du skall äta ditt bröd i dins anletes svett, till dess du varder åter till jord igen, der du af tagen äst; ty du äst jord, och till jord skall du varda.
In the sweat of thy face shalt thou eat bread, till thou return unto the ground; for out of it wast thou taken: for dust thou [art], and unto dust shalt thou return.
20 Och Adam kallade sine hustrus namn Heva, derföre att hon en moder är åt allom lefvandom.
And Adam called his wife’s name Eve; because she was the mother of all living.
21 Och Herren Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar af skinn, och klädde uppå dem.
Unto Adam also and to his wife did the LORD God make coats of skins, and clothed them.
22 Och Herren Gud sade: Si, Adam är vorden såsom en af oss, och vet hvad godt och ondt är. Men nu, på det han icke uträcka skall sina hand, och taga desslikes af lifsens trä, och äta, och lefva evinnerliga;
And the LORD God said, Behold, the man is become as one of us, to know good and evil: and now, lest he put forth his hand, and take also of the tree of life, and eat, and live for ever:
23 Då lät Herren Gud honom utu lustgårdenom Eden, på det han skulle bruka jordena, der han af tagen var.
Therefore the LORD God sent him forth from the garden of Eden, to till the ground from whence he was taken.
24 Och dref Adam ut; och satte för lustgården Eden Cherubim, med ett bart huggande svärd, till att förvara vägen till lifsens trä.
So he drove out the man; and he placed at the east of the garden of Eden Cherubims, and a flaming sword which turned every way, to keep the way of the tree of life.
