< Apostlagärningarna 8 >
1 Och Saulus hade samtyckt hans död. Men på samma tid vardt en stor förföljelse emot den församling, som var i Jerusalem; och de vordo alle förströdde omkring i Judee land, och i Samarien, förutan Apostlarna.
2 Och någre gudfruktige män skötte Stephanum, och hade stor gråt öfver honom.
3 Men Saulus tog till att föröda församlingena; gick hit och dit i husen, och drog fram män och qvinnor, och lät sätta dem i fängelse.
4 Men de som förströdde voro, foro omkring och predikade ordet.
5 Och Philippus kom ned uti en stad i Samarien, och predikade för dem om Christo.
6 Men folket gåfvo akt uppå hvad Philippus sade; hörandes endrägteliga, och seendes de tecken, som han gjorde;
7 Ty de orene andar foro ut af mångom, som med dem besatte voro, ropande med höga röst; och månge borttagne och ofärdige vordo helbregda.
8 Och i den staden vardt stor glädje.
9 Så var der en man, benämnd Simon, som tillförene uti den staden plägade bruka trolldom, och hade förvillt det Samaritiska folket, sägandes sig vara mycket myndigan.
10 Till honom höllo sig alle, både små och store, sägande: Denne är Guds kraft, hvilken stor är.
11 Men de höllo sig derföre till honom, att han i lång tid hade förvillt dem med sin trolldom.
12 När de nu trodde Philippo, som predikade om Guds rike, och om Jesu Christi Namn, vordo der både män och qvinnor döpte.
13 Då trodde ock Simon med, och när han döpt var, höll han sig intill Philippum; och då han såg sådana tecken och krafter ske, förundrade han sig storliga.
14 Då nu Apostlarna, som i Jerusalem voro, fingo höra att Samarien hade anammat Guds ord, sände de till dem Petrum och Johannem.
15 När de kommo derned, bådo de för dem, att de skulle få den Helga Anda.
16 Ty han var icke än då fallen på någondera; utan de voro allenast döpte i Herrans Jesu Namn.
17 Då lade de händer på dem, och de fingo den Helga Anda.
18 När Simon såg, att den Helge Ande gafs dermed, att Apostlarna lade händer på dem, böd han dem penningar,
19 Sägandes: Gifver ock mig den magten, att hvem som helst jag lägger händer uppå, han får den Helga Anda.
20 Då sade Petrus till honom: Det du fördömd vorde med dina penningar; efter du menar, att Guds gåfva kan fås för penningar.
21 Du hafver hvarken del eller lott i detta ordet; ty ditt hjerta är icke rätt för Gudi.
22 Derföre bättra dig af denna dine ondsko, och bed Gud, att dig dins hjertas tankar måga förlåtna varda;
23 Ty jag ser, att du äst full med bitter galla, och bebunden i vrånghet.
24 Då svarade Simon, och sade: Beder I Herran för mig, att mig intet öfvergår af det I saden.
25 Och sedan de hade betygat, och talat Herrans ord, vände de om igen åt Jerusalem; och predikade Evangelium i många städer i Samarien.
26 Men Herrans Ängel talade till Philippum, och sade: Statt upp, och gack söderut, den vägen, som löper nederåt ifrå Jerusalem, till Gaza, som öde är.
27 Så stod han upp, och gick. Och si, en Ethiopisk man, en kamererare, och väldig när Drottning Candaces uti Ethiopien, hvilken hon hade satt öfver alla sina håfvor; han var kommen till Jerusalem, der att tillbedja;
28 Och for hem igen, satt på sin vagn, och las den Propheten Esaias.
29 Då sade Anden till Philippus: Gack fram, och gif dig intill denna vagnen.
30 Då lopp Philippus fram, och hörde honom läsa Propheten Esaias, och sade: Förstår du ock hvad du läs?
31 Då sade han: Huru skulle jag förståt, utan mig någor vistet? Och bad Philippus, att han skulle uppstiga, och sitta när sig.
32 Och det han las i Skriftene var detta: Såsom ett får vardt han ledder till att slagtas, och såsom ett lamb är tyst för honom, som klipper det, så hafver han icke öppnat sin mun.
33 I hans förnedring är hans dom borttagen; men ho kan uttala hans lifslängd? Ty hans lif är borttaget af jordene.
34 Då svarade kamereraren Philippo, och sade: Jag beder dig, om hvem hafver Propheten detta sagt, om sig, eller om någon annan?
35 Då öppnade Philippus sin mun, och begynte af denna Skriftene predika Evangelium för honom om Jesu.
36 Och vid de foro framåt vägen, kommo de till ett vatten; och kamereraren sade: Si, vattnet; hvad hindrar, att jag icke döpes?
37 Då sade Philippus: Om du tror af allt hjerta, så må det väl ske. Han svarade, och sade: Jag tror Jesum Christum vara Guds Son.
38 Och han lät hålla vagnen; och de stego ned i vattnet, både Philippus och kamereraren; och han döpte honom.
39 Och när de gingo upp utu vattnet, tog Herrans Ande Philippum bort, och kamereraren såg honom intet sedan; utan for sin väg, och var glad.
40 Och Philippus vardt funnen i Azot; och vandrade omkring, och predikade Evangelium i alla städer, tilldess han kom till Cesarea.
