Apostlagärningarna 22

1 I män, bröder och fäder, hörer min ursäkt, som jag nu gör för eder.

Ye men, brethren and Fathers, heare my defence nowe towards you.

2 Och då de hörde, att han talade på Ebreisko till dem, dessmer ljud gåfvo de honom. Och han sade:

(And when they heard that he spake in the Hebrewe tongue to them, they kept the more silence, and he sayd)

3 Jag är en Judisk man, född i Tarsen i Cilicien; men uppfödd här i staden vid Gamaliels fötter, granneliga lärder uti fädernas lag, hafvandes nit om Gud, såsom ock I alle i denna dag;

I am verely a man, which am a Iew, borne in Tarsus in Cilicia, but brought vp in this citie at the feete of Gamaliel, and instructed according to the perfect maner of the Lawe of the Fathers, and was zealous toward God, as ye all are this day.

4 Och hafver förföljt denna vägen allt intill döden, bindandes och kastandes i fängelse både män och qvinnor;

And I persecuted this way vnto the death, binding and deliuering into prison both men and women.

5 Såsom ock öfverste Presten mig vittne är, och hele hopen af de äldsta, af hvilkom jag hade tagit bref till bröderna, och for till Damascum, att föra ock dem, som der voro, bundna till Jerusalem, att de skulle blifva näpste.

As also ye chiefe Priest doeth beare me witnes, and al the company of the Elders: of whom also I receiued letters vnto the brethren, and went to Damascus to bring them which were there, bound vnto Hierusalem, that they might be punished.

6 Så hände sig, vid jag var på vägen, och kom in mot Damascum, vid middagstid, att ett stort sken af himmelen ljungade kringom mig hasteliga.

And so it was, as I iourneyed and was come neere vnto Damascus about noone, that suddenly there shone from heauen a great light round about me.

7 Och jag föll ned på jordena, och hörde ena röst, sägandes till mig: Saul, Saul, hvi förföljer du mig?

So I fell vnto the earth, and heard a voyce, saying vnto me, Saul, Saul, why persecutest thou mee?

8 Och jag svarade: Ho äst du, Herre? Sade han till mig: Jag är Jesus af Nazareth, den du förföljer.

Then I answered, Who art thou, Lord? And he said to me, I am Iesus of Nazareth, whom thou persecutest.

9 Och de som med mig voro, sågo skenet, och vordo förfärade; men röstena hörde de intet, hans som talade med mig.

Moreouer they that were with me, sawe in deede a light and were afraide: but they heard not the voyce of him that spake vnto me.

10 Då sade jag: Herre, hvad skall jag göra? Då sade Herren till mig: Statt upp, och gack in i Damascum; och der skall dig sagdt varda, om allt det dig förelagdt är till att göra.

Then I sayd, What shall I doe, Lord? And the Lord sayde vnto me, Arise, and goe into Damascus: and there it shall be tolde thee of all things, which are appointed for thee to doe.

11 Och efter jag såg intet, för den klarhetens skull som gick af det skenet, vardt jag ledd vid handena af mina följare, som med mig voro, och kom in i Damascum.

So when I could not see for the glory of that light, I was led by the hand of them that were with me, and came into Damascus.

12 Och der var en gudfruktig man efter lagen, benämnd Ananias, ett godt rykte hafvandes när alla Judar, som der bodde.

And one Ananias a godly man, as perteining to the Lawe, hauing good report of all the Iewes which dwelt there,

13 Han kom till mig, och stod, och sade till mig: Saul, käre broder, haf din syn igen. Och i samma stundene fick jag min syn, och såg honom.

Came vnto me, and stoode, and sayd vnto me, Brother Saul, receiue thy sight: and that same houre I looked vpon him.

14 Då sade han: Våra fäders Gud hafver beredt dig, att du skall känna hans vilja, och se den Rättfärdiga, och höra röstena af hans mun;

And he sayd, The God of our fathers hath appointed thee, that thou shouldest knowe his wil, and shouldest see that Iust one, and shouldest heare the voyce of his mouth.

15 Ty du skall vara honom ett vittne för alla menniskor, om det du sett och hört hafver.

For thou shalt be his witnes vnto all men, of the things which thou hast seene and heard.

16 Och nu, hvad töfvar du? Statt upp, och låt dig döpa, och två af dina synder, åkallandes Herrans Namn.

Now therefore why tariest thou? Arise, and be baptized, and wash away thy sinnes, in calling on the Name of the Lord.

17 Då hände sig, att när jag var kommen igen till Jerusalem, och bad i templet, att jag vardt tagen uti ena syn;

And it came to passe, that when I was come againe to Hierusalem, and prayed in the Temple, I was in a traunce,

18 Och såg honom, sägandes till mig: Låt lida dig, och gack snarliga utu Jerusalem; ty de varda icke anammande ditt vittnesbörd om mig.

And saw him saying vnto me, Make haste, and get thee quickly out of Hierusalem: for they will not receiue thy witnes concerning me.

19 Och jag sade: Herre, de veta sjelfve att jag drog i häktelse, och hudflängde allestäds i Synagogorna dem som trodde på dig.

Then I sayd, Lord, they know that I prisoned, and beat in euery Synagogue them that beleeued in thee.

20 Och då dins vittnes Stephani blod utgjutet vardt, var jag ock med, och samtyckte hans död, och vaktade deras kläder som dråpo honom.

And when the blood of thy martyr Steuen was shed, I also stood by, and consented vnto his death, and kept the clothes of them that slew him.

21 Och han sade till mig: Gack, ty jag vill sända dig fjerran bort till Hedningarna.

Then he sayd vnto me, Depart: for I will send thee farre hence vnto the Gentiles.

22 Men de hörde honom allt intill detta ordet. Då upphofvo de sina röst, och sade: Tag bort sådana mennisko af jordene; ty det är icke tillbörligit att han skall lefva.

And they heard him vnto this worde, but then they lift vp their voyces, and sayd, Away with such a fellow from the earth: for it is not meete that he should liue.

23 Och då de så ropade, och kastade sin kläder af, och hofvo stoft upp i vädret;

And as they cried and cast off their clothes, and threw dust into the aire,

24 Lät höfvitsmannen leda honom in i lägret, och böd att han skulle huflängas och ransakas, att han måtte få veta, för hvad sak de hade så ropat på honom.

The chiefe captaine commanded him to be led into the castle, and bade that he should be scourged, and examined, that he might knowe wherefore they cryed so on him.

25 Och då han honom bundit hade med tåg, sade Paulus till underhöfvitsmannen, som när stod: Mågen I ock hudflänga någon Romersk man, och odömdan?

And as they bound him with thongs, Paul sayd vnto the Centurion that stood by, Is it lawfull for you to scourge one that is a Romane, and not condemned?

26 Då underhöfvitsmannen det hörde, gick han till öfversta höfvitsmannen, och bådade honom, sägandes: Hvad vill du göra; ty denne mannen är en Romare?

Nowe when the Centurion heard it, hee went, and tolde the chiefe captaine, saying, Take heede what thou doest: for this man is a Romane.

27 Då gick öfverste höfvitsmannen till honom, och sade: Säg mig, äst du ock en Romare? Då sade han: Ja.

Then the chiefe captaine came, and sayd to him, Tel me, art thou a Romane? And he said, Yea.

28 Då svarade höfvitsmannen: Jag hafver köpt detta borgerskapet med en stor summo. Då sade Paulus: Jag är ock födder ( en Romare ).

And the chiefe captaine answered, With a great summe obtained I this freedome. Then Paul sayd, But I was so borne.

29 Och straxt gingo de ifrå honom, som skulle hafva ransakat honom; och höfvitsmannen begynte frukta, sedan han fick veta att han var en Romare, och att han hade bundit honom.

Then straightway they departed from him, which should haue examined him: and the chiefe captaine also was afrayd, after he knewe that hee was a Romane, and that he had bound him.

30 Dagen derefter ville han veta förvisso, för hvad sak han var beklagad af Judomen; och löste honom utu banden, och lät öfversta Presterna komma tillhopa, och hela Rådet, och lät Paulum komma fram för dem.

On the next day, because hee would haue knowen the certaintie wherefore he was accused of the Iewes, he loosed him from his bonds, and commanded the hie Priests and all their Councill to come together: and he brought Paul, and set him before them.