Apostlagärningarna 22
1 I män, bröder och fäder, hörer min ursäkt, som jag nu gör för eder.
“Ka hlang rhoek, manuca rhoek neh a pa rhoek, tahae ah nangmih taengkah ka olthungnah he hnatun uh lah,” a ti nah.
2 Och då de hörde, att han talade på Ebreisko till dem, dessmer ljud gåfvo de honom. Och han sade:
Hebrew ol la amih a voek te a yaak uh vaengah kammueh la taoe om uh.
3 Jag är en Judisk man, född i Tarsen i Cilicien; men uppfödd här i staden vid Gamaliels fötter, granneliga lärder uti fädernas lag, hafvandes nit om Gud, såsom ock I alle i denna dag;
Te vaengah, “Kai he Judah hlang ni. Kilikia Tarsus ah ka thaang tih hekah kho ah n'cun. Gamaliel kho kung ah a pacut rhoek kah olkhueng a khuicaeng te ka cang. Tihnin ah boeih na om uh vanbangla Pathen ham khaw aka hmae la ka om.
4 Och hafver förföljt denna vägen allt intill döden, bindandes och kastandes i fängelse både män och qvinnor;
Tekah a longpuei kongah ni kai loh dueknah neh hlang ka hnaemtaek. Huta tongpa khaw thongim khuila ka uup tih ka hlak.
5 Såsom ock öfverste Presten mig vittne är, och hele hopen af de äldsta, af hvilkom jag hade tagit bref till bröderna, och for till Damascum, att föra ock dem, som der voro, bundna till Jerusalem, att de skulle blifva näpste.
Khosoihham neh kangham boeih long pataeng kai taengah pai uh. Amih kah capat khaw ka doe tih Damasku kah manuca taengla ka cet. Tekah aka om rhoek te khaw pin tih Jerusalem la thak phoeiah tholhphu paek ham ka cai.
6 Så hände sig, vid jag var på vägen, och kom in mot Damascum, vid middagstid, att ett stort sken af himmelen ljungade kringom mig hasteliga.
Ka cet tih Damasku pha tom kah khothun tluk ah vaan lamkah vangnah loh ka kaepvai ah phaeng a tue tih buengrhuet ha thoeng.
7 Och jag föll ned på jordena, och hörde ena röst, sägandes till mig: Saul, Saul, hvi förföljer du mig?
Te vaengah diklai la ka bung hatah ol pakhat ka yaak tih kai te, ' Saul, Saul, balae tih kai nan hnaemtaek?' a ti.
8 Och jag svarade: Ho äst du, Herre? Sade han till mig: Jag är Jesus af Nazareth, den du förföljer.
Te vaengah kai loh, 'Nang unim Boeipa?' ka ti nah. Te daengah kai taengah, ' Kai tah nang loh na hnaemtaek Nazareth Jesuh ni,’ a ti.
9 Och de som med mig voro, sågo skenet, och vordo förfärade; men röstena hörde de intet, hans som talade med mig.
Te vaengah kai taengkah aka om rhoek loh vangnah te a hmuh uh dae kai taengah a thui ol te ya uh pawh.
10 Då sade jag: Herre, hvad skall jag göra? Då sade Herren till mig: Statt upp, och gack in i Damascum; och der skall dig sagdt varda, om allt det dig förelagdt är till att göra.
Te dongah, “Balae ka saii eh Boeipa, “ka ti nah hatah, Boeipa loh kai taengah, “Thoo lamtah Damasku la cet laeh. Na saii ham koi a hmoel boeih te nang taengah pahoi a thui bitni,” a ti.
11 Och efter jag såg intet, för den klarhetens skull som gick af det skenet, vardt jag ledd vid handena af mina följare, som med mig voro, och kom in i Damascum.
Tedae te thangpomnah kah vangnah lamloh kho ka hmuh voel pawt tih kai aka puei rhoek loh m'mawt daengah Damasku te ka pha.
12 Och der var en gudfruktig man efter lagen, benämnd Ananias, ett godt rykte hafvandes när alla Judar, som der bodde.
Te vaengah olkhueng bangla aka cuep hlang pakhat, Judah tolvael boeih loh a oep Ananias ana om.
13 Han kom till mig, och stod, och sade till mig: Saul, käre broder, haf din syn igen. Och i samma stundene fick jag min syn, och såg honom.
Ka taengla halo vaengah ka taengah pai tih, ‘Ka manuca Saul, kho hmu laeh,’ n'ti nah. Amah te tue vaengah anih taengla ka oeloe.
14 Då sade han: Våra fäders Gud hafver beredt dig, att du skall känna hans vilja, och se den Rättfärdiga, och höra röstena af hans mun;
Te phoeiah, “A kongaih ming sak ham neh a dueng la hmuh sak ham, a ka lamkah a ol te yaak sak ham a pa rhoek kah Pathen loh nang n'coelh coeng.
15 Ty du skall vara honom ett vittne för alla menniskor, om det du sett och hört hafver.
Te dongah na hmuh tih na yaak te hlang boeih taengah Boeipa kah laipai la na om ni.
16 Och nu, hvad töfvar du? Statt upp, och låt dig döpa, och två af dina synder, åkallandes Herrans Namn.
Tahae ah balae na cai thil. Thoo lamtah nuem uh laeh, amah ming te phoei lamtah na tholh te sil laeh,” a ti.
17 Då hände sig, att när jag var kommen igen till Jerusalem, och bad i templet, att jag vardt tagen uti ena syn;
Tedae Jerusalem la ka bal tih bawkim ah ka thangthui ham ka om vaengah mueimang la ha thoeng.
18 Och såg honom, sägandes till mig: Låt lida dig, och gack snarliga utu Jerusalem; ty de varda icke anammande ditt vittnesbörd om mig.
Te vaengah amah te ka hmuh tih kai taengah, “Jerusalem lamloh thamaa la nong ham mah rhingda laeh. Ka olphong kawng dongah nang n'doe uh hae mahpawh,” a ti.
19 Och jag sade: Herre, de veta sjelfve att jag drog i häktelse, och hudflängde allestäds i Synagogorna dem som trodde på dig.
Kai khaw, “Boeipa, nang aka tangnah rhoek te tunim tom ah aka tam tih aka khoh la ka om te amamih loh m'hmat uh coeng.
20 Och då dins vittnes Stephani blod utgjutet vardt, var jag ock med, och samtyckte hans död, och vaktade deras kläder som dråpo honom.
Na laipai Stephen kah thii a bo vaengah khaw kamah ka om van dongah ka pai tih ka parhoih van. Te vaengah anih aka ngawn rhoek kah himbai te ka khoem pah, “ka ti nah.
21 Och han sade till mig: Gack, ty jag vill sända dig fjerran bort till Hedningarna.
Te vaengah kai taengah, ' Cet laeh, nang te kamah loh namtom rhoek taengah khohla la kan tueih ni, ' a ti,” a ti nah.
22 Men de hörde honom allt intill detta ordet. Då upphofvo de sina röst, och sade: Tag bort sådana mennisko af jordene; ty det är icke tillbörligit att han skall lefva.
Tekah olka hil pataeng a yaak uh dae a ol a huel uh tih, “Hebang he diklai lamloh khoe laeh. A hing khaw a koih moenih,” a ti uh.
23 Och då de så ropade, och kastade sin kläder af, och hofvo stoft upp i vädret;
Te phoeiah amih te a pang uh doela a himbai a pit uh tih yilh dongah laipi a haeh uh.
24 Lät höfvitsmannen leda honom in i lägret, och böd att han skulle huflängas och ransakas, att han måtte få veta, för hvad sak de hade så ropat på honom.
Te vaengah Paul te rhalkap im khuila khuen ham rhalboeipa loh ol a paek. Balae a paelnaehnah tih anih a o uh te khaw ming ham Paul te nganboh neh loepdak saeh,” a ti nah.
25 Och då han honom bundit hade med tåg, sade Paulus till underhöfvitsmannen, som när stod: Mågen I ock hudflänga någon Romersk man, och odömdan?
Tedae anih te rhuihet neh a yueng thil hatah rhalboei aka pai te Paul loh, “Roman hlang he longli-lungla maila tam ham atah nangmih ham thuem a? a ti nah.
26 Då underhöfvitsmannen det hörde, gick han till öfversta höfvitsmannen, och bådade honom, sägandes: Hvad vill du göra; ty denne mannen är en Romare?
A yaak vaengah rhalboeipa te rhalboei loh a paan tih a puen pah. Te vaengah, “Roman hlang la a om dongah metlamlae saii ham na cai,” a ti nah.
27 Då gick öfverste höfvitsmannen till honom, och sade: Säg mig, äst du ock en Romare? Då sade han: Ja.
Te daengah Paul te rhalboeipa loh ham paan tih, “Nang he Roman tang a? Kai taengah thui lah,” a ti nah. Te dongah Paul loh, “Ue,” a ti nah.
28 Då svarade höfvitsmannen: Jag hafver köpt detta borgerskapet med en stor summo. Då sade Paulus: Jag är ock födder ( en Romare ).
Te vaengah rhalboeipa loh, “Kai tah a cului muep daengah ni khokung khomah te khaw ka kaelh pueng he,” a ti nah. Te phoeiah Paul loh, “Kai ngawn tah he kah aka om,” a ti nah.
29 Och straxt gingo de ifrå honom, som skulle hafva ransakat honom; och höfvitsmannen begynte frukta, sedan han fick veta att han var en Romare, och att han hade bundit honom.
Te dongah anih loepdak ham aka om rhoek loh a taeng lamkah vawl khoe uh. Te phoeiah pin la aka om Paul te Roman hlang ni tila a ming dongah rhalboeipa long khaw a rhih sut.
30 Dagen derefter ville han veta förvisso, för hvad sak han var beklagad af Judomen; och löste honom utu banden, och lät öfversta Presterna komma tillhopa, och hela Rådet, och lät Paulum komma fram för dem.
Tedae a vuen ah Judah rhoek loh ba a paelnaeh khaw a thuem la ming ham a ngaih dongah Paul te a hlah tih, khosoihham rhoek neh khoboei boeih tingtun ham ol a paek. Te phoeiah Paul te a khuen tih amih hmaiah a pai sak.
