Apostlagärningarna 19
1 Och begaf sig, medan Apollos var i Corintho, att Paulus vandrade genom de öfra landen, och kom till Ephesum; der fann han några Lärjungar.
And it came to pass, while Apollos was in Corinth, Paul, passing through the upper parts, came to Ephesus, and found certain disciples;
2 Och han sade till dem: Hafven I fått den Helga Anda, sedan I trodden? Då sade de till honom: Vi hafve icke ens hört, om någor Helig Ande är till.
and he said unto them—Holy Spirit, received ye, when ye believed? And they said unto him—Nay! not even whether there is Holy Spirit, did we hear.
3 Och han sade till dem: Hvarmed ären I då döpte? De sade: Med Johannis döpelse.
And he said—Into what, then, were ye immersed? And, they, said—Unto John’s immersion.
4 Då sade Paulus: Johannes döpte med bättringenes döpelse, och sade folkena, att de skulle tro på den som komma skulle efter honom, det är, på Christum Jesum.
Then said Paul—John, immersed with an immersion of repentance, unto the people, saying, that, on him who was coming after him, they should believe, —that is, on Jesus.
5 Och att, då de det hörde, läto de döpa sig i Herrans Jesu Namn.
And, when they heard [this], they were immersed into the name of the Lord Jesus;
6 Och då Paulus lade händer på dem, kom den Helige Ande öfver dem; och de begynte tala med tungomål, och propheterade.
and, Paul laying hands upon them, the Holy Spirit came upon them, and they began speaking with tongues and prophesying.
7 Och alle desse voro vid tolf män.
And all the men were about twelve.
8 Och han gick in i Synagogon, och talade dristeliga i tre månader, disputerade, och rådde till Guds rike.
And, entering into the synagogue, he was speaking boldly for three months, reasoning and persuading concerning the kingdom of God.
9 Och efter det någre af dem vordo förhärde, och icke trodde, utan talade illa om den vägen för den meniga man, gick han ifrå dem, och afskiljde Lärjungarna, disputerandes dageliga uti ens mans skola, som het Tyrannus.
But, when some were hardening themselves, and refusing to be persuaded, speaking evil of the Way before the throng, withdrawing from them, he separated the disciples; day by day, reasoning in the school of Tyrannus.
10 Och detta gick så till i tu år; så att alle de, som bodde i Asien, hörde Herrans Jesu ord, både Judar och Greker.
And, this, took place for two years, so that, all who dwelt in Asia, heard the word of the Lord, both Jews and Greeks.
11 Och Gud gjorde icke ringa krafter genom Pauli händer;
Mighty works, also, not the ordinary, God was working through the hands of Paul;
12 Så att de ock togo svettedukar och skörte, som vid hans kropp hade kommit, och lade på de sjuka; och sjukdomen gick utaf dem, och de onde andar foro ut.
so that, even unto the sick, were being carried from his body, handkerchiefs or aprons, and the diseases were departing from them, and, the wicked spirits, were going out.
13 Så voro någre Judar besvärjare, som foro omkring; de togo sig före åkalla Herrans Jesu Namn, öfver dem som hade de onda andar, sägande: Vi besvärje eder vid Jesum, den Paulus predikar.
But certain also of the wandering Jews, exorcists, took in hand to be naming, over them that had the wicked spirits, the name of the Lord Jesus, saying—I adjure you, by Jesus whom Paul proclaimeth!
14 Och ibland dem, som detta gjorde, voro en Judes sju söner, Sceve, öfversta Prestens.
And there were seven sons of one Sceva, a Jew, a High-priest, who, this thing, were doing.
15 Då svarade den onde anden, och sade: Jesum känner jag väl, och Paulum vet jag väl; men ho ären I?
But the wicked spirit. Answering, said unto them—Jesus, [indeed], I am getting to know, and, Paul, I well-know, —but who are, ye?
16 Och mannen, som den onde anden uti var, sprang uppå dem, och vardt dem öfvermägtig; och kastade dem under sig, så att de nakne och sargade undflydde utaf det huset.
And the man in whom was the wicked spirit, springing upon them, mastering them both, prevailed against them, so that, naked and wounded, fled they out of that house.
17 Och detta vardt allom vetterligit, både Judom och Grekom, som bodde i Epheso; och en räddhåge föll öfver dem alla, och Herrans Jesu Namn vardt storliga prisadt.
And, this, became known to all—both Jews and Greeks—who were dwelling in Ephesus; and fear fell upon them all, and the name of the Lord Jesus was being magnified.
18 Och månge af dem, som trodde, kommo och bekände, och förkunnade hvad de uträttat hade.
Many also of them who had believed, were coming, making open confession, and renouncing their practices.
19 Men månge af dem, som förvetna konster brukat hade, båro fram böckerna, och brände upp i hvars mans åsyn; och då deras värde räknadt vardt, vardt det funnet till femtiotusend penningar.
And, a good many of them who had practised the curious arts, bringing together the books, were burning them before all; and they reckoned up the prices of them, and found them fifty thousand pieces of silver.
20 Så fast växte då Herrans ord, och kom till magt.
Thus, with might, the Lord’s word, was growing and prevailing.
21 Då detta skedt var, satte Paulus sig fore i Andanom att fara genom Macedonien och Achaja till Jerusalem, sägandes: När jag hafver varit der, måste jag ock se Rom.
Now, when these things were fulfilled, Paul purposed in his spirit, going through Macedonia and Achaia, to be journeying unto Jerusalem, saying—After I have been there, Rome also, must I see!
22 Då sände han till Macedonien två af dem som honom tjente, nämliga Timotheum och Erastum; men sjelf blef han qvar till en tid i Asien.
And, sending off into Macedonia two of them that ministered unto him, Timothy and Erastus, he himself, held on awhile in Asia.
23 På den tiden vardt icke litet buller om den vägen.
And there arose during that season no small disturbance concerning the Way.
24 Ty det var en guldsmed, benämnd Demetrius, som gjorde silftempel till Diana, der de en stor vinning af hade, som det handtverk brukade;
For, one Demetrius by name, a silversmith, making [silver] shrines, of Diana, used to bring unto the craftsmen no little business;
25 Hvilka han tillhopakallade, och de der slikt arbete plägade bruka, och sade: I män, I veten, att vi hafve vår näring af detta handtverket;
gathering whom together, and them who in such things wrought, he said—Men! ye well know that, by this business, we have our prosperity;
26 Och I sen och hören, att denne Paulus hafver bedragit, ej allenast i Epheso, utan sånär i hela Asien, och förvändt mycket folk, sägandes, att det är icke gudar, som göras med menniskohänder.
and ye perceive and hear that, not only in Ephesus, but well-nigh in all Asia, this Paul, hath persuaded and turned away a considerable multitude, saying that they are, no gods, which, with hands, are made.
27 Och varder icke allenast gällandes den delen af vårt handtverk, att det nederläggs; utan jemväl ock att den stora gudinnones Diane tempel varder för intet hållet; och måtte då ske, att hennes härlighet af kommer, den dock hela Asien och hela verlden dyrkar.
And, not only is there danger that this our heritage into ill-repute may come, but even that the temple, of the great Goddess Diana, for nothing, may be counted; also that, even on the point of being pulled down, may be Her Majesty, whom, all Asia and the habitable world, do worship.
28 När de detta hörde, vordo de fulle med vrede, och ropade: Stor är de Ephesiers Diana.
Now, hearing this, and becoming full of wrath, they began crying aloud, saying—Great, is Diana of the Ephesians!
29 Och i hela staden vardt ett upplopp; och de föllo hasteliga till, alle med ett mod, in på skådoplatsen, och togo fatt på Gajus och Aristarchus, som voro af Macedonien, och af Pauli sällskap.
And the city was filled with the confusion; they rushed also with one accord into the theatre, carrying off with them Gaius and Aristarchus, Macedonians, fellow-travellers of Paul.
30 Och Paulus ville gångit in i hopen, till folket; då ville Lärjungarna det icke tillstädja.
But, Paul, being minded to enter in among the populace, the disciples would not suffer him.
31 Sände ock någre af de Öfversta i Asien, som hans vänner voro, till honom, och bådo att han icke skulle gifva sig in på platsen.
Moreover, certain of the Asiarchs also, being his friends, sending unto him, were beseeching him not to adventure himself into the theatre.
32 Och andre ropade annat; ty menigheten var förbistrad; och mesta delen visste icke, för hvad sak de voro församlade.
Others, indeed, were crying out something else; for the assembly had become confused, and, the greater part, knew not for what cause they had come together.
33 Och somlige af folket drogo Alexandrum fram, den Judarna framstötte. Då tecknade Alexander med handene, att de skulle vara tyste, och aktade försvara sig för folket.
Howbeit, out of the multitude, they bare aloft one Alexander, the Jews thrusting him forward; Alexander, however, waving his hand, was wishing to make his defense unto the populace.
34 När de förnummo att han var en Jude, ropade de alle med en mun, sånär i två timmar, sägande: Stor är de Ephesiers Diana.
But, recognizing that he was a Jew, one voice arose from all for about two hours, as they cried aloud—Great, is Diana of the Ephesians!
35 Då cancelleren hade stillat folket, sade han: I män af Epheso, ho är den menniska som icke vet, att Ephesiers stad dyrkar den stora gudinnan Diana, och det beläte som af himmelen kommet är?
Howbeit the town-clerk, having calmed the multitude, saith—Ephesians! why, who is there of mankind that doth not acknowledge the city of Ephesians to be temple-keeper of the Great Diana, and of the [image] that fell from Jupiter?
36 Så, efter der säger ingen emot, måsten I stilla eder, och intet orådeligit företaga.
As these things, then, cannot be denied, it is needful that ye be calmed at once, and, nothing rash, be doing.
37 I hafven dragit dessa männerna fram, som hvarken äro kyrkoröfvare, eller edor gudinnos försmädare.
For ye have brought these men, neither as temple-robbers, nor as defaming our goddess.
38 Om Demetrius, och de med honom äro af hans handtverk, hafva sak emot någon, så hafver man Råd, och rättgång, och fogdar; der måga de klaga och svara hvarannan.
If then, Demetrius, and the craftsmen with him, have against anyone an accusation, courts, are being held, and there are, proconsuls: let them accuse one another!
39 Men hafven I om något annat handla, då må det åtskiljas uti någon tillbörlig samqväm.
But, if after, something further, ye are seeking, in the regular assembly shall it be settled.
40 Ty det är fara att vi komme i skuld, för det upplopp som i dag skedt är, efter ingen sak på färde är, der vi kunne någon skäl af taga till detta upplopp.
For we are, even in danger of being accused of riot, concerning this day, no cause at all, existing, by reference to which we shall be able to give a reason for this concourse.
41 Och då han det sagt hade, lät han folket gå.
And, these things, having said, he dismissed the assembly.
