Apostlagärningarna 18

1 Derefter for Paulus af Athen, och kom till Corinthus;

2 Och der fann han en Juda, benämnd Aqvila, bördig af Ponto, den nyligen kommen var af Valland, och Priscilla, hans hustru; ty Claudius hade budit uppå, att alle Judar skulle fara ut af Rom; och höll han sig intill dem;

3 Ty han var af samma handtverk; och blef när dem, och arbetade; och var deras handtverk att göra paulun,

4 Och disputerade han uti Synagogon på alla Sabbather, dragandes dertill både Judar och Greker.

5 Och då Silas och Timotheus kommo ifrå Macedonien, tvingade Anden Paulus att betyga Judomen, att Jesus var Christus.

6 Och då de sade deremot, och talade hädelse, skakade han kläden, och sade till dem: Edart blod vare öfver edart hufvud; härefter går jag nu oskyldig till Hedningarna.

7 Och så gick han dädan, och kom uti ens mans hus, som het Justus, den der var en gudfruktig man, hvilkens hus var hardt vid Synagogon.

8 Men Crispus, öfversten för Synagogon, trodde Herranom, med allt sitt hus; och månge Corinthier, som på hörde, trodde, och läto sig döpa.

9 Och sade Herren till Paulum uti en syn om natten: Frukta dig intet, utan tala, och tig icke;

10 Ty jag är med dig, och ingen skall bjuda till att göra dig skada; ty jag hafver mycket folk i denna staden.

11 Så blef han der ett år och sex månader, lärandes dem Guds ord.

12 Men då Gallion var landshöfding öfver Achaja, reste Judarna sig upp endrägteliga emot Paulum, och hade honom fram för domstolen;

13 Sägande: Denne mannen gifver menniskomen in att dyrka Gud emot lagen.

14 Och som Paulus nu aktade upplåta sin mun, sade Gallion till Judarna: Vore någor orätt skedd, eller någor dråpelig ogerning, vore väl tillbörligit, att jag hörde eder, I Judar;

15 Men är något spörsmål om ord och namn, och om edor lag, der mågen I sjelfve se eder om; ty deröfver vill jag ingen domare vara.

16 Och han dref dem ifrå domstolen.

17 Då togo alle Grekerna fatt på Sosthenes, öfverstan för Synagogon, och slogo honom framför domstolen; och Gallion skötte der intet om.

18 Sedan Paulus hade då varit der i lång tid, helsade han bröderna, och seglade sina färde till Syrien, och följde honom Priscilla och Aqvila; och han rakade sitt hufvud i Kenchrea, ty han hade ett löfte;

19 Och kom dädan till Ephesum, och der lät han dem blifva; men han gick in i Synagogon, och disputerade med Judarna.

20 Och de bådo honom, att han skulle blifva i längre tid när dem; då ville han icke;

21 Utan han helsade dem, sägandes: Jag måste ju ändteliga vara i Jerusalem i den högtiden som instundar; men sedan vill jag komma till eder igen, om Gud vill. Och så for han ifrån Epheso.

22 Och han kom till Cesareen; och då han hade varit uppe, och helsat församlingena, for han ned till Antiochien,

23 Och sedan han der i någon tid varit hade, for han sina färde, och vandrade allt bortåt genom Galatiska landet och Phrygien, styrkandes alla Lärjungarna.

24 Då kom till Ephesum en Jude, benämnd Apollos, bördig af Alexandrien, en vältalig man, och mägtig i Skrifterna.

25 Denne var undervist i Herrans väg; och talade, upptänder i Andanom, och försummade icke lära det Herranom tillhörde, och visste allenast säga af Johannis döpelse.

26 Och han begynte dristeliga tala uti Synagogon. Då Priscilla och Aqvila hörde honom, togo de honom till sig, och uttydde för honom ännu grundeligare Guds väg.

27 Och då han ville färdas till Achaja, skrefvo bröderna och förmanade Lärjungarna, att de skulle undfå honom. Och då han framkom, var han dem som trodde mycket till tröst genom nådena.

28 Ty han öfvervann Judarna skarpeliga, och uppenbarliga bevisade med Skrifterna, att Jesus var Christus.