2 Korinthierbrevet 1

1 Paulus, Jesu Christi Apostel, genom Guds vilja, och brodren Timotheus, den Guds församling som är i Corintho, samt med all helgon, som äro uti hela Achajen:

Paolo, apostolo di Cristo Gesù per la volontà di Dio, e il fratello Timoteo, alla chiesa di Dio che è in Corinto, con tutti i santi che sono in tutta l’Acaia,

2 Nåd vare med eder, och frid af Gudi, vårom Fader, och Herranom Jesu Christo.

grazia a voi e pace da Dio nostro Padre e dal Signor Gesù Cristo.

3 Välsignad vare Gud och vårs Herras Jesu Christi Fader, barmhertighetenes Fader, och all hugsvalelses Gud;

Benedetto sia Iddio, il Padre del nostro Signore Gesù Cristo, il Padre delle misericordie e l’Iddio d’ogni consolazione,

4 Som oss hugsvalar i all vår bedröfvelse, att vi ock hugsvala kunne dem, som i allahanda bedröfvelse äro, med den hugsvalelse, der Gud oss med hugsvalar.

il quale ci consola in ogni nostra afflizione, affinché, mediante la consolazione onde noi stessi siam da Dio consolati, possiam consolare quelli che si trovano in qualunque afflizione.

5 Ty såsom Christi lidande är mycket kommet öfver oss, så kommer ock mycken hugsvalelse öfver oss genom Christum.

Perché, come abbondano in noi le sofferenze di Cristo, così, per mezzo di Cristo, abbonda anche la nostra consolazione.

6 Men hvad vi hafve bedröfvelse eller hugsvalelse, så sker det eder till godo. Är det bedröfvelse, så sker det eder till hugsvalelse och salighet; hvilken salighet är kraftig, om I liden tåleliga, i den måtton som vi lide; är det hugsvalelse, så sker det ock eder till hugsvalelse och salighet; är ock vårt hopp stadigt för eder;

Talché se siamo afflitti, è per la vostra consolazione e salvezza; e se siamo consolati, è per la vostra consolazione, la quale opera efficacemente nel farvi capaci di sopportare le stesse sofferenze che anche noi patiamo.

7 Efter vi vete, att såsom I ären delaktige i lidandet, så varden I ock delaktige i hugsvalelsen.

E la nostra speranza di voi è ferma, sapendo che come siete partecipi delle sofferenze siete anche partecipi della consolazione.

8 Ty vi vilje icke fördölja eder, käre bröder, vår bedröfvelse, som oss vederfaren är uti Asien; ty vi vore förtungade öfver måtton, och öfver magten, så att vi ock tviflade om lifvet;

Poiché, fratelli, non vogliamo che ignoriate, circa l’afflizione che ci colse in Asia, che siamo stati oltremodo aggravati, al di là delle nostre forze, tanto che stavamo in gran dubbio anche della vita.

9 Och satte oss så före, att vi skulle visserligen dö; det skedde fördenskull, att vi ingen tröst skola sätta på oss sjelfva, utan på Gud, som uppväcker de döda;

Anzi, avevamo già noi stessi pronunciata la nostra sentenza di morte, affinché non ci confidassimo in noi medesimi, ma in Dio che risuscita i morti,

10 Hvilken oss af slik död friat hafver, och ännu dageliga friar; och hoppoms på honom, att han skall oss ännu härefter fria,

il quale ci ha liberati e ci libererà da un così gran pericolo di morte, e nel quale abbiamo la speranza che ci libererà ancora;

11 Genom edra böners hjelp för oss; på det af många personer må ske mycken tack för oss, för den gåfvo som oss gifven är.

aiutandoci anche voi con le vostre supplicazioni, affinché del favore ottenutoci per mezzo di tante persone, grazie siano rese per noi da molti.

12 Ty vår berömmelse är detta, nämliga vårt samvets vittnesbörd, att vi uti enfaldighet och Guds renhet, icke uti köttslig vishet, utan i Guds nåd, hafve vandrat på verldene; men aldramest när eder.

Questo, infatti, è il nostro vanto: la testimonianza della nostra coscienza, che ci siam condotti nel mondo, e più che mai verso voi, con santità e sincerità di Dio, non con sapienza carnale, ma con la grazia di Dio.

13 Ty vi skrifve eder intet annat, än det I läsen, och tillförene veten. Mig hoppas, att I skolen ock så befinna ( oss ) allt intill ändan;

Poiché noi non vi scriviamo altro se non quel che leggete o anche riconoscete;

14 Såsom I hafven oss endels befunnit; ty vi äro edor berömmelse, såsom ock I ären vår berömmelse, på Herrans Jesu dag.

e spero che sino alla fine riconoscerete, come in parte avete già riconosciuto, che noi siamo il vostro vanto, come anche voi sarete il nostro nel giorno del nostro Signore, Gesù.

15 Och på den förtröstning ville jag kommit till eder tillförene, att jag måtte eder dubbelt vara till vilja;

E in questa fiducia, per procurarvi un duplice beneficio, io volevo venire prima da voi,

16 Och genom eder fordenskap färdas till Macedonien, och ifrå Macedonien komma till eder igen, och af eder fordras till Judeen.

e, passando da voi, volevo andare in Macedonia; e poi dalla Macedonia venir di nuovo a voi, e da voi esser fatto proseguire per la Giudea.

17 Då jag detta så tänkte, månde jag det göra af någon lössinnighet? Eller månn min anslag vara köttslig? Nej; utan när mig är ja ja; och nej är nej.

Prendendo dunque questa decisione ho io agito con leggerezza? Ovvero, le cose che delibero, le delibero io secondo la carne, talché un momento io dica “Sì, sì” e l’altro “No, no?”

18 Men Gud är trofast, att vårt ord till eder är icke vordet ja och nej.

Or com’è vero che Dio è fedele, la parola che vi abbiamo rivolta non è “sì” e “no”.

19 Ty Guds Son Jesus Christus, som ibland eder är predikad af oss, nämliga af mig, och Silvano, och Timotheo, hafver icke varit ja och nej, utan det var ja i honom.

Perché il Figliuol di Dio, Cristo Gesù, che è stato da noi predicato fra voi, cioè da me, da Silvano e da Timoteo, non è stato “sì” e “no”; ma è “sì” in lui.

20 Ty all Guds tillsägelse äro Ja i honom, och äro Amen i honom, Gudi till äro genom oss.

Poiché quante sono le promesse di Dio, tutte hanno in lui il loro “sì”; perciò pure per mezzo di lui si pronuncia l’Amen alla gloria di Dio, in grazia del nostro ministerio.

21 Men Gud är den oss stadfäster, samt med eder, i Christo och hafver smort oss;

Or Colui che con voi ci rende fermi in Cristo e che ci ha unti, è Dio,

22 Och förseglat oss, och gifvit uti vår hjerta Andans pant.

il quale ci ha pur segnati col proprio sigillo, e ci ha data la caparra dello Spirito nei nostri cuori.

23 Jag kallar Gud till vittne på min själ, det jag icke ännu kom till Corinthum, det är skedt fördenskull att jag skonade eder.

Or io chiamo Iddio a testimone sull’anima mia ch’egli è per risparmiarvi ch’io non son più venuto a Corinto.

24 Icke att vi äro herrar öfver eder på trones vägna; utan vi äre hjelpare till edor glädje; ty I stån i trone.

Non già che signoreggiamo sulla vostra fede, ma siamo aiutatori della vostra allegrezza; poiché nella fede voi state saldi.