1 Samuelsboken 4

1 Och Samuel begynte predika för hela Israel. Och Israel drog ut emot de Philisteer i strid, och lägrade sig vid Hjelpostenen; men de Philisteer hade lägrat sig i Aphek.

The word of Samuel came to all Israel. Now Israel went out against the Philistines to battle, and encamped beside Ebenezer; and the Philistines encamped in Aphek.

2 Och de gjorde redo emot Israel; och hären vardt förskingrad, så att Israel vardt slagen förde Philisteer; och de slogo i spetsen på markene vid fyratusend män.

The Philistines put themselves in array against Israel. When they joined battle, Israel was defeated by the Philistines, who killed about four thousand men of the army in the field.

3 Och då folket kom i lägret, sade de äldsta i Israel: Hvi hafver Herren låtit slå oss i dag för de Philisteer? Låt oss taga till oss Herrans förbunds ark ifrå Silo, och låt honom komma ibland oss, att han må frälsa oss ifrå våra fiendars hand.

When the people had come into the camp, the elders of Israel said, “Why has the LORD defeated us today before the Philistines? Let’s get the ark of the LORD’s covenant out of Shiloh and bring it to us, that it may come amongst us and save us out of the hand of our enemies.”

4 Och folket sände till Silo, ock läto hemta dädan Herrans Zebaoths förbunds ark, hvilken der sitter på Cherubim. Och voro de två Eli söner med Guds förbunds ark, Hophni och Pinehas.

So the people sent to Shiloh, and they brought from there the ark of the covenant of the LORD of Armies, who sits above the cherubim; and the two sons of Eli, Hophni and Phinehas, were there with the ark of the covenant of God.

5 Och då Herrans förbunds ark kom i lägret, skriade hela Israel med stort skriande, så att det skall i markene.

When the ark of the LORD’s covenant came into the camp, all Israel shouted with a great shout, so that the earth resounded.

6 Då de Philisteer hörde det skriandet, sade de: Hvad är det för ett skri och glädje uti de Ebreers lägre? Och då de förnummo, att Herrans ark var kommen i lägret,

When the Philistines heard the noise of the shout, they said, “What does the noise of this great shout in the camp of the Hebrews mean?” They understood that the LORD’s ark had come into the camp.

7 Fruktade de sig, och sade: Gud är kommen i lägret; och sade ytterligare: Ve oss, ty det hafver icke så varit tillförene.

The Philistines were afraid, for they said, “God has come into the camp.” They said, “Woe to us! For there has not been such a thing before.

8 Ve oss, ho kan hjelpa oss ifrå dessa mägtiga Gudars hand? Det äro de Gudar, som slogo Egypten med allahanda plågo i öknene.

Woe to us! Who shall deliver us out of the hand of these mighty gods? These are the gods that struck the Egyptians with all kinds of plagues in the wilderness.

9 Så varer nu tröste, och varer män, I Philisteer, att I icke skolen tjena de Ebreer, såsom de hafva tjent eder; varer män och strider.

Be strong and behave like men, O you Philistines, that you not be servants to the Hebrews, as they have been to you. Strengthen yourselves like men, and fight!”

10 Då stridde de Philisteer, och Israel vardt slagen, och hvar och en flydde uti sina hyddo; och det var en ganska stor slagtning, så att utaf Israel föllo tretiotusend män fotfolk.

The Philistines fought, and Israel was defeated, and each man fled to his tent. There was a very great slaughter; for thirty thousand footmen of Israel fell.

11 Och Guds ark vardt tagen, och de två Eli söner Hophni och Pinehas blefvo döde.

God’s ark was taken; and the two sons of Eli, Hophni and Phinehas, were slain.

12 Då lopp en af BenJamin utaf hären, och kom den samma dagen till Silo; och hade rifvit sin kläder, och hade strött jord uppå hufvudet.

A man of Benjamin ran out of the army and came to Shiloh the same day, with his clothes torn and with dirt on his head.

13 Och som han kom derin, satt Eli på en stol, till att se ut på vägen; ty hans hjerta var bekymradt om Guds ark; och då mannen kom i staden, sade han det; och hela staden gret och ropade.

When he came, behold, Eli was sitting on his seat by the road watching, for his heart trembled for God’s ark. When the man came into the city and told about it, all the city cried out.

14 Och som Eli fick höra det ropet, sade han: Hvad är detta för ett rop och buller? Så kom mannen hasteliga, och sade det Eli.

When Eli heard the noise of the crying, he said, “What does the noise of this tumult mean?” The man hurried, and came and told Eli.

15 Och Eli var åtta och niotio år gammal; och hans ögon voro mörk, så att han icke kunde se.

Now Eli was ninety-eight years old. His eyes were set, so that he could not see.

16 Och mannen sade till Eli: Jag är kommen, och är flydd i dag utu hären; men han sade: Huru går det, min son?

The man said to Eli, “I am he who came out of the army, and I fled today out of the army.” He said, “How did the matter go, my son?”

17 Då svarade bådet, och sade: Israel är flydd för de Philisteer, och en stor slagtning är skedd på folket, och dine två söner, Hophni och Pinehas, äro döde; dertill är Guds ark borttagen.

He who brought the news answered, “Israel has fled before the Philistines, and there has been also a great slaughter amongst the people. Your two sons also, Hophni and Phinehas, are dead, and God’s ark has been captured.”

18 Och som han rörde om arken, föll han tillrygga af stolenom vid dörrena, och slog sig halsen sönder, och blef död; ty han var gammal och en tung man; men han hade dömt Israel i fyratio år.

When he made mention of God’s ark, Eli fell from off his seat backward by the side of the gate; and his neck broke, and he died, for he was an old man and heavy. He had judged Israel forty years.

19 Och hans sonahustru, Pinehas hustru, var hafvandes, och skulle snart läggas ned. Då hon hörde det ryktet, att Guds ark var tagen, och hennes svär och man voro döde, böjde hon sig, och födde; ty hennes nöd kom henne uppå.

His daughter-in-law, Phinehas’ wife, was with child, near to giving birth. When she heard the news that God’s ark was taken and that her father-in-law and her husband were dead, she bowed herself and gave birth; for her pains came on her.

20 Och som hon nu dö skulle, sade qvinnorna, som när henne stodo: Var icke förfärad, du hafver födt en son; men hon svarade intet, och lade det heller intet på hjertat.

About the time of her death the women who stood by her said to her, “Don’t be afraid, for you have given birth to a son.” But she didn’t answer, neither did she regard it.

21 Och hon kallade det barnet Icabod, och sade: Israels härlighet är borto; efter Guds ark tagen var, och hennes svär, och hennes man;

She named the child Ichabod, saying, “The glory has departed from Israel!” because God’s ark was taken, and because of her father-in-law and her husband.

22 Och sade åter: Israels härlighet är borto; ty Guds ark är tagen.

She said, “The glory has departed from Israel; for God’s ark has been taken.”