1 Samuelsboken 30

1 Då nu David på tredje dagen kom till Ziklag med sina män, voro de Amalekiter der infallne söderut, och till Ziklag; och hade slagit Ziklag, och uppbränt med eld;

And it came to pass, when David and his men were come to Ziklag on the third day, that the Amalekites had invaded the south, and Ziklag, and smitten Ziklag, and burned it with fire;

2 Och hade bortfört qvinnorna dädan, både små och stora; men de hade ingen slagit ihjäl, utan drifvit dem bort och voro sin väg.

And had taken the women captives, that [were] therein: they slew not any, either great or small, but carried [them] away, and went on their way.

3 Då nu David med sina män kom till staden, och såg att han var uppbränd med eld, och deras hustrur, söner och döttrar fångne,

So David and his men came to the city, and, behold, [it was] burned with fire; and their wives, and their sons, and their daughters, were taken captives.

4 Hof David och folket, som med honom var, deras röst upp, och greto, tilldess de icke mer gråta kunde.

Then David and the people that [were] with him lifted up their voice and wept, until they had no more power to weep.

5 Ty Davids två hustrur voro ock fångna, Ahinoam den Jisreelitiskan, och Abigail, Nabals hustru, den Carmelitens.

And David’s two wives were taken captives, Ahinoam the Jezreelitess, and Abigail the wife of Nabal the Carmelite.

6 Och David var storliga bedröfvad; ty folket ville stena honom; ty hela folkens själ var bedröfvad, hvar och en öfver sina söner och döttrar. Men David stärkte sig i Herranom sinom Gud;

And David was greatly distressed; for the people spake of stoning him, because the soul of all the people was grieved, every man for his sons and for his daughters: but David encouraged himself in the LORD his God.

7 Och sade till Presten AbJathar, Ahimelechs son: Bär mig fram lifkjortelen. Och då AbJathar hade burit fram lifkjorteln,

And David said to Abiathar the priest, Ahimelech’s son, I pray thee, bring me hither the ephod. And Abiathar brought thither the ephod to David.

8 Frågade David Herran, och sade: Skall jag jaga efter krigsfolket? och skall jag få dem fatt? Han sade: Jaga efter dem; du skall få dem fatt, och undsätta rofvet.

And David enquired at the LORD, saying, Shall I pursue after this troop? shall I overtake them? And he answered him, Pursue: for thou shalt surely overtake [them], and without fail recover [all].

9 Så drog David åstad, och de sexhundrad män, som när honom voro. Och då de kommo till den bäcken Besor, blefvo någre ståndande;

So David went, he and the six hundred men that [were] with him, and came to the brook Besor, where those that were left behind stayed.

10 Men David och fyrahundrad män jagade efter; och de tuhundrade män, som ståndande blefvo, hade försummat sig fara öfver bäcken Besor.

But David pursued, he and four hundred men: for two hundred abode behind, which were so faint that they could not go over the brook Besor.

11 Och de funno en Egyptisk man på markene, den förde de till David, och gåfvo honom bröd, att han åt, och gåfvo honom vatten dricka;

And they found an Egyptian in the field, and brought him to David, and gave him bread, and he did eat; and they made him drink water;

12 Och gåfvo honom ett stycke fikon, och tu stycke russin; och då han ätit hade, kom hans anda åter till honom; ty han hade i tre dagar och tre nätter intet bröd ätit, och intet vatten druckit.

And they gave him a piece of a cake of figs, and two clusters of raisins: and when he had eaten, his spirit came again to him: for he had eaten no bread, nor drunk [any] water, three days and three nights.

13 David sade till honom: Hvem hörer du till? Och hvadan äst du? Han sade: Jag är en Egyptisk dräng, en Amalekiters tjenare, och min herre hafver öfvergifvit mig; ty jag vardt krank för tre dagar sedan.

And David said unto him, To whom [belongest] thou? and whence [art] thou? And he said, I [am] a young man of Egypt, servant to an Amalekite; and my master left me, because three days agone I fell sick.

14 Vi vorom här infallne söder på Crethi, och uppå Juda, och söder på Caleb, och hafve bränt upp Ziklag med eld.

We made an invasion [upon] the south of the Cherethites, and upon [the coast] which [belongeth] to Judah, and upon the south of Caleb; and we burned Ziklag with fire.

15 David sade till honom: Vill du föra mig ned till det krigsfolket? Han sade: Svär mig vid Gud, att du icke slår mig ihjäl eller antvardar mig i mins herras hand, så vill jag föra dig ned till det krigsfolket.

And David said to him, Canst thou bring me down to this company? And he said, Swear unto me by God, that thou wilt neither kill me, nor deliver me into the hands of my master, and I will bring thee down to this company.

16 Och han förde dem ned; och si, de hade förstrött sig öfver hela jordena, åto och drucko, och fröjdade sig, för det stora bytets skull, som de tagit hade utu de Philisteers land, och utur Juda land.

And when he had brought him down, behold, [they were] spread abroad upon all the earth, eating and drinking, and dancing, because of all the great spoil that they had taken out of the land of the Philistines, and out of the land of Judah.

17 Och David slog dem, ifrå morgonen allt intill aftonen, emot den andra dagen, så att ingen af dem undslapp, förutan fyrahundrade ynglingar, de satte sig uppå cameler, och flydde.

And David smote them from the twilight even unto the evening of the next day: and there escaped not a man of them, save four hundred young men, which rode upon camels, and fled.

18 Så undsatte då David allt det de Amalekiter tagit hade, och sina två hustrur.

And David recovered all that the Amalekites had carried away: and David rescued his two wives.

19 Och fattades ingen, hvarken liten eller stor, hvarken söner eller döttrar, eller af rofvet, eller hvad som helst de tagit hade; David hemtade det allt igen.

And there was nothing lacking to them, neither small nor great, neither sons nor daughters, neither spoil, nor any [thing] that they had taken to them: David recovered all.

20 Och David tog får och fä, och dref boskapen för sig, och de sade: Detta är Davids rof.

And David took all the flocks and the herds, [which] they drave before those [other] cattle, and said, This [is] David’s spoil.

21 Och då David kom till de tuhundrade män, som sig försummat hade efterfölja David, och voro blefne vid bäcken Besor, gingo de ut emot David, och folket, som med honom var; och David gick till folket, och helsade dem vänliga.

And David came to the two hundred men, which were so faint that they could not follow David, whom they had made also to abide at the brook Besor: and they went forth to meet David, and to meet the people that [were] with him: and when David came near to the people, he saluted them.

22 Då svarade de som onde och Belials män voro, ibland dem som med David dragne voro, och sade: Efter de icke foro med oss, skall man intet gifva dem af rofvet, som vi undsatt hafve; utan hvar och en tage sina hustru och sin barn, och gånge sin väg.

Then answered all the wicked men and [men] of Belial, of those that went with David, and said, Because they went not with us, we will not give them [ought] of the spoil that we have recovered, save to every man his wife and his children, that they may lead [them] away, and depart.

23 Då sade David: I skolen icke så göra, mine bröder, med det som Herren oss gifvit hafver, och hafver förvarat oss, och gifvit det krigsfolket i våra händer, som emot oss komne voro.

Then said David, Ye shall not do so, my brethren, with that which the LORD hath given us, who hath preserved us, and delivered the company that came against us into our hand.

24 Ho skulle höra eder derutinnan? Sådana som deras del är, som voro neddragne i stridena, sådana skall ock deras del vara, som när tygen blifvit hafva, och skall lika bytt varda.

For who will hearken unto you in this matter? but as his part [is] that goeth down to the battle, so [shall] his part [be] that tarrieth by the stuff: they shall part alike.

25 Detta är också ifrå den tiden och allt sedan vordet för en sed och rätt i Israel, intill denna dag.

And it was [so] from that day forward, that he made it a statute and an ordinance for Israel unto this day.

26 Och då David kom till Ziklag, sände han rofvet till de äldsta i Juda sina nästa, och sade: Si, der hafven I välsignelsen af Herrans fiendars rof;

And when David came to Ziklag, he sent of the spoil unto the elders of Judah, [even] to his friends, saying, Behold a present for you of the spoil of the enemies of the LORD;

27 Nämliga dem i BethEl, dem i Bamoth söderut, dem i Jathir,

To [ them] which [were] in Beth-el, and to [them] which [were] in south Ramoth, and to [them] which [were] in Jattir,

28 Dem i Aroer, dem i Siphmoth, dem i Esthemoa,

And to [them] which [were] in Aroer, and to [them] which [were] in Siphmoth, and to [them] which [were] in Eshtemoa,

29 Dem i Rachal, dem i de Jerahmeeliters städer, dem i de Keniters städer,

And to [them] which [were] in Rachal, and to [them] which [were] in the cities of the Jerahmeelites, and to [them] which [were] in the cities of the Kenites,

30 Dem i Horma, dem i ChorAsan, dem i Atach,

And to [them] which [were] in Hormah, and to [them] which [were] in Chor-ashan, and to [them] which [were] in Athach,

31 Dem i Hebron, och allestäds der David vandrat hade med sina män.

And to [them] which [were] in Hebron, and to all the places where David himself and his men were wont to haunt.