1 Samuelsboken 25
1 Och Samuel blef död; och hela Israel församlade sig, begreto honom, och begrofvo honom i hans hus i Rama. Men David stod upp, och drog ned i den öknena Paran.
Now Samuel died. All Israel gathered together and mourned for him, and they buried him in his house at Ramah. Then David rose and went down to the wilderness of Paran.
2 Och en man var i Maon, och hans väsende var i Carmel, och den mannen var ganska mägtig, och hade tretusende får och tusende getter. Och det begaf sig, att han klippte sin får i Carmel.
There was a man in Maon, whose possessions were in Carmel. The man was very wealthy. He had three thousand sheep and one thousand goats. He was shearing his sheep in Carmel.
3 Och han het Nabal; och hans hustru het Abigail, och var en förnuftig qvinna, och dägelig under ansigtet; men mannen var hård och arg i sina gerningar, och var en af Caleb.
The man's name was Nabal, and the name of his wife was Abigail. The woman was intelligent and beautiful in appearance. But the man was harsh and evil in his dealings. He was a descendant of the house of Caleb.
4 Då nu David fick höra i öknene, att Nabal klippte sin får,
David heard in the wilderness that Nabal was shearing his sheep.
5 Sände han ut tio unga män, och sade till dem: Går upp till Carmel, och då I kommen till Nabal, så helser honom, på mina vägnar, vänliga;
So David sent ten young men. David said to the young men, “Go up to Carmel, go to Nabal, and greet him in my name.
6 Och önsker honom lycko, och säger: Frid vare med dig, och med ditt hus, och med allt det du hafver.
You will say to him, 'Live in prosperity. Peace to you and peace to your house, and peace be to all that you have.
7 Jag hafver hört, att du hafver fåraklippare; si, dina herdar, som du hafver, hafva varit när oss; vi hafve aldrig talat dem illa till; och dem hafver intet fattats på talet, så länge de hafva varit i Carmel.
I hear that you have shearers. Your shepherds have been with us, and we did them no harm, and they missed nothing the whole time they were in Carmel.
8 Fråga dina dränger derom, de skola säga dig det. Så låt nu dessa unga män finna nåd för din ögon; ty vi äre komne på en god dag. Gif dina tjenare, och dinom son David, hvad din hand finner.
Ask your young men, and they will tell you. Now let my young men find favor in your eyes, for we have come on a festive day. Please give whatever you have on hand to your servants and to your son David.'”
9 Då de Davids unga män kommo dit, och hade på Davids vägnar talat all dessa orden med Nabal, höllo de upp.
When David's young men arrived, they said all of this to Nabal on David's behalf and then waited.
10 Men Nabal svarade Davids tjenare, och sade: Ho är den David? Och ho är den Isai son? Det äro nu månge de tjenare, som gifva sig ifrå sina herrar.
Nabal answered David's servants, “Who is David, and who is the son of Jesse? There are many servants these days who are breaking away from their masters.
11 Skulle jag taga mitt bröd, vatten, och kött som jag för mina klippare slagtat hafver, och gifva de folke, som jag intet vet hvadan de äro?
Should I take my bread and my water and my meat that I have killed for my shearers, and give it to men who come from I do not know where?”
12 Då vände de Davids unga män om igen på deras väg; och när de kommo till David, sade de honom allt detta.
So David's young men turned away and came back, and told him everything that was said.
13 Då sade David till sina män: Hvar och en binde sitt svärd vid sig. Och hvar och en af dem band sitt svärd vid sig; och David band ock desslikes sitt svärd vid sig; och drogo med honom ned vid fyrahundrad män; men tuhundrad blefvo qvar när deras tyg.
David said to his men, “Every man strap on his sword.” So every man strapped on his sword. David also strapped on his sword. About four hundred men followed after David, and two hundred stayed by the baggage.
14 Men en af drängerna gaf Abigail, Nabals hustru, tillkänna, och sade: Si David hafver sändt båd utur öknene, till att helsa vår herra; och han snubbade dem.
But one of the young men told Abigail, Nabal's wife; he said, “David sent messengers out of the wilderness to greet our master, and he insulted them.
15 Och de män hafva dock varit oss ganska nyttige, och intet talat oss illa till, och oss hafver intet fattats på talet, så länge vi hafve vistats när dem, medan vi i markene vorom;
Yet the men were very good to us. We were not harmed and did not miss anything as long as we went with them when we were in the fields.
16 Utan de hafva varit våra murar dag och natt, så länge vi vaktade fåren när dem.
They were a wall to us both day and night, all the while we were with them tending the sheep.
17 Så märk nu och se, hvad du göra vill; ty förvisso är ett ondt för handene öfver vår herra, och öfver hela hans hus; och han är en Belials man, hvilkom ingen något säga djerfves.
Therefore know this and consider what you will do, for evil is plotted against our master, and against his whole house. He is such a worthless fellow that one cannot reason with him.”
18 Då hastade sig Abigail, och tog tuhundrad bröd, och två läglar, vin, och fem kokad får, och fem skäppor mjöl, och hundrad stycke russin, och tuhundrad stycke fikon, och lade på åsnar;
Then Abigail hurried and took two hundred loaves, two bottles of wine, five sheep already prepared, five measures of parched grain, one hundred clusters of raisins, and two hundred cakes of figs, and laid them on donkeys.
19 Och sade till sina dränger: Går för mig, jag vill komma efter. Och hon sade sinom man Nabal här intet af.
She said to her young men, “Go on before me, and I will come after you.” But she did not tell her husband Nabal.
20 Och som hon red på åsnanom, och kom neder i bergsskygdena, si, då kom David och hans män nederdragandes emot henne, så att hon mötte dem.
As she rode on her donkey and came down by the cover of the mountain, David and his men came down toward her, and she met them.
21 Och David hade sagt: Jag hafver förgäfves förvarat allt det denne hade i öknene, så att der hafver intet fattats af allt det han hade; och han betalar mig godt med ondt.
Now David had said, “Surely in vain have I guarded all that this man has in the wilderness, so that nothing was missed of all that belonged to him, and he has returned me evil for good.
22 Gud göre detta, och än mer, Davids fiendar, om jag låter honom blifva qvar, intill morgon ljust varder, en som på väggena pissar, utaf allt det han hafver.
May God do so to me, David, and more also, if by the morning I leave so much as one male of all who belong to him.”
23 Då nu Abigail såg David, steg hon hastigt af åsnanom, och föll för David på sitt ansigte, och tillbad honom på jordene;
When Abigail saw David, she hurried and got down from her donkey and lay before David facedown and bowed herself to the ground.
24 Och föll till hans fötter, och sade: Ack! min Herre, min vare denna missgerning, och låt dina tjenarinno tala för din ögon; och hör dina tjenarinnos ord.
She lay at his feet and said, “On me alone, my master, be the guilt. Please let your servant speak to you, and listen to the words of your servant.
25 Min herre sätte icke sitt hjerta emot denna Nabal, den Belials mannen; ty han är en galen man, såsom hans namn är, och galenskap är med honom; men jag din tjenarinna hafver icke sett mins herras unga män, som du utsände.
Let not my master regard this worthless fellow, Nabal, for as his name is, so is he. Nabal is his name, and folly is with him. But I your servant did not see the young men of my master, whom you sent.
26 Men nu, min Herre, så visst som Herren lefver, och så visst som din själ lefver, Herren hafver förtagit dig, att du icke kom i blod, och hafver friat dig dina hand; men nu vare dine fiender såsom Nabal, och de som vilja minom herra ondt.
Now then, my master, as Yahweh lives, and as you live, since Yahweh has restrained you from bloodshed, and from avenging yourself with your own hand, now let your enemies, and those who seek to do evil to my master, be like Nabal.
27 Här är välsignelsen, som din tjenarinna minom herra fört hafver; gif henne de unga män, som med min herra vandra.
Now let this present that your servant has brought to my master be given to the young men who follow my master.
28 Förlåt dine tjenarinno den öfverträdelsen; ty Herren skall göra minom herra ett tryggt hus; ty du förer Herrans krig, och intet ondt skall när dig funnet varda i alla dina lifsdagar.
Please forgive the trespass of your servant, for Yahweh will certainly make my master a sure house, because my master is fighting the battles of Yahweh; and evil will not be found in you so long as you live.
29 Och om någor menniska hafver sig upp till att förfölja dig, och står efter dina själ, så skall mins herras själ vara inbunden uti de lefvandes knippe, när Herranom dinom Gud; men dina fiendars själ skall varda bortslungad med slungo.
Though men rise up to pursue you to take your life, yet the life of my master will be bound in the bundle of the living by Yahweh your God; and he will sling away the lives of your enemies, as from the pocket of a sling.
30 När nu Herren minom herra allt detta goda görandes varder, som han dig sagt hafver, och budit dig, att du skall vara en höfvitsman öfver Israel;
Yahweh will have done for my master everything he promised you, and has appointed you leader over Israel.
31 Så varder detta icke görandes mins herras hjerta någon ångest eller nyck, att du hafver blod utgjutit utan orsak, och hämnat dig sjelfvan; så skall Herren göra minom herra godt, och du varder tänkandes på dina tjenarinno.
This will not be a staggering burden for you—that you have poured out innocent blood, or because my master attempted to rescue himself. For when Yahweh will do good for my master, remember your servant.”
32 Då sade David till Abigail: Lofvad vare Herren Israels Gud, som dig i dag hafver emot mig sändt;
David said to Abigail, “May Yahweh, the God of Israel, be blessed, he who sent you to meet me today.
33 Och lofvade vare dina åthäfvor; och lofvad vare du, som i dag hafver förtagit mig, att jag icke är kommen i blod, och hämnat mig med egna hand.
Your wisdom is blessed and you are blessed, because you have kept me today from bloodshed and from avenging myself with my own hand!
34 Sannerliga, så visst som Herren Israels Gud lefver, den mig förtagit hafver, att jag icke gjorde dig ondt, hade du icke snarliga kommit emot mig, så hade Nabal, intill morgon ljust varder, icke qvar blifvit en, som på väggena pissar.
For in truth, as Yahweh, the God of Israel, lives, he who has kept me from hurting you, unless you had hurried to come meet me, there would certainly have not been left to Nabal so much as one male baby by morning.”
35 Alltså tog då David af hennes hand det hon honom fört hade, och sade till henne: Far med frid upp till ditt hus; si, jag hafver hört dina röst, och täckeliga tagit din person.
So David received from her hand what she had brought him; he said to her, “Go up in peace to your house; see, I have listened to your voice and have accepted you.”
36 Då Abigail kom till Nabal, si, då hade han tillredt ena måltid i sitt hus, såsom en Konungs måltid, och hans hjerta var gladt i honom; ty han var mycket drucken. Men hon sade honom intet, hvarken litet eller stort, intill morgonen ljust vardt.
Abigail went back to Nabal; behold, he was holding a feast in his house, like the feast of a king; and Nabal's heart was merry within him, for he was very drunk. So she told him nothing at all until the morning light.
37 Då dager vardt, när vinet var gånget af Nabal, sade hans hustru honom detta. Då vardt hans hjerta dödt i honom, så att han vardt såsom en sten.
It came about in the morning, when the wine had gone out of Nabal, that his wife told him these things; his heart died within him, and he became like a stone.
38 Och efter tio dagar slog Herren honom, så att han blef död.
It came about ten days later that Yahweh attacked Nabal so that he died.
39 Då David hörde att Nabal var död, sade han: Lofvad vare Herren, som hafver hämnat min försmädelse på Nabal, och hafver förvarat sin tjenare för det ondt var; och Herren hafver Nabals ondsko vedergullit in på hans hufvud. Och David sände bort, och lät tala med Abigail, att han måtte taga henne till hustru.
When David heard that Nabal was dead, he said, “May Yahweh be blessed, who has taken up the cause of my insult from the hand of Nabal and has kept back his servant from evil. He has turned Nabal's evil action back on his own head.” Then David sent and spoke to Abigail, to take her to himself as wife.
40 Och då Davids tjenare kommo till Abigail i Carmel, talade de till henne, och sade: David hafver sändt oss till dig, på det han må få dig till hustru.
When David's servants had come to Abigail at Carmel, they spoke to her and said, “David has sent us to you to take you to him as his wife.”
41 Hon stod upp, och tillbad på sitt ansigte till jordena, och sade: Si, här är din tjenarinna, att hon må tjena mins herras tjenare, och två deras fötter.
She arose, bowed herself with her face to the ground, and said, “See, your female servant is a servant to wash the feet of the servants of my master.”
42 Och Abigail hastade sig, och gjorde redo, och red på en åsna, och fem tjenstepigor, som under henne voro; och följde Davids bådskap, och vardt hans hustru.
Abigail hurried and arose, and rode on a donkey with five servant girls of hers who followed her; and she followed David's messengers and became his wife.
43 Desslikes tog David Ahinoam af Jisreel; och voro båda hans hustrur.
Now David had also taken Ahinoam of Jezreel as a wife; both of them became his wives.
44 Men Saul gaf sina dotter Michal, Davids hustru, Phalti, Lais sone, af Gallim.
Also, Saul had given Michal his daughter, David's wife, to Paltiel son of Laish, who was of Gallim.
