1 Samuelsboken 18
1 Då han hade uttalat med Saul, förband sig Jonathans hjerta med Davids hjerta; och Jonathan vardt kär åt honom, såsom sitt eget hjerta.
And it came to pass, when he had made an end of speaking unto Saul, that the soul of Jonathan was knit with the soul of David, and Jonathan loved him as his own soul.
2 Och Saul tog honom i den dagen, och lät honom icke mer komma i sins faders hus.
And Saul took him that day, and would let him go no more home to his father’s house.
3 Och Jonathan och David gjorde ett förbund tillhopa; ty han hade honom kär, såsom sitt eget hjerta.
Then Jonathan and David made a covenant, because he loved him as his own soul.
4 Och Jonathan drog af sin kjortel, som han hade uppå, och gaf honom David; dertill sin mantel, sitt svärd, sin båga och sitt bälte.
And Jonathan stripped himself of the robe that [was] upon him, and gave it to David, and his garments, even to his sword, and to his bow, and to his girdle.
5 Och David gick ut, dit Saul sände honom, och skickade sig visliga; och Saul satte honom öfver krigsfolket, och han var allo folkena, och desslikes Sauls tjenarom, täcker.
And David went out whithersoever Saul sent him, [and] behaved himself wisely: and Saul set him over the men of war, and he was accepted in the sight of all the people, and also in the sight of Saul’s servants.
6 Men det begaf sig, då han igenkommen var, sedan han hade slagit Philisteen, att qvinnorna af alla Israels städer gingo emot Konung Saul med sång och harpor, med trummor, med glädje, och med gigor.
And it came to pass as they came, when David was returned from the slaughter of the Philistine, that the women came out of all cities of Israel, singing and dancing, to meet king Saul, with tabrets, with joy, and with instruments of musick.
7 Och qvinnorna söngo till hvarandra, och spelade, och sade: Saul hafver slagit tusende; men David tiotusend.
And the women answered [one another] as they played, and said, Saul hath slain his thousands, and David his ten thousands.
8 Då förgrymmade sig Saul storliga, och det talet behagade honom ganska illa, och sade: De hafva gifvit David tiotusend, och mig tusende; han varder väl ännu Konung?
And Saul was very wroth, and the saying displeased him; and he said, They have ascribed unto David ten thousands, and to me they have ascribed [but] thousands: and [what] can he have more but the kingdom?
9 Och Saul såg illa uppå David, ifrå den dagen, och allt sedan.
And Saul eyed David from that day and forward.
10 På den andra dagen föll den onde anden af Gudi öfver Saul, och han propheterade hemma i huset; men David spelade på strängerna med sine hand, såsom han dageliga plägade. Och Saul hade ett spjut i handene:
And it came to pass on the morrow, that the evil spirit from God came upon Saul, and he prophesied in the midst of the house: and David played with his hand, as at other times: and [there was] a javelin in Saul’s hand.
11 Och sköt det åstad, och tänkte: Jag vill skjuta David igenom i väggena; men David gaf sig undan för honom i två gånger.
And Saul cast the javelin; for he said, I will smite David even to the wall [with it]. And David avoided out of his presence twice.
12 Och Saul fruktade för David; ty Herren var med honom, och var gången ifrå Saul.
And Saul was afraid of David, because the LORD was with him, and was departed from Saul.
13 Så satte Saul honom ifrå sig, och gjorde honom till höfvitsman öfver tusende män; och han gick ut och in för folkena.
Therefore Saul removed him from him, and made him his captain over a thousand; and he went out and came in before the people.
14 Och David hade sig förnumsteliga i alla sina gerningar; och Herren var med honom.
And David behaved himself wisely in all his ways; and the LORD [was] with him.
15 Då nu Saul såg, att han var så ganska förnumstig, fruktade han för honom.
Wherefore when Saul saw that he behaved himself very wisely, he was afraid of him.
16 Men hela Israel och Juda hade David kär; ty han gick ut och in för dem.
But all Israel and Judah loved David, because he went out and came in before them.
17 Och Saul sade till David: Si, min äldsta dotter Merob vill jag gifva dig till hustru; var manlig, och för Herrans krig; ty Saul tänkte, min hand skall icke komma vid honom, utan de Philisteers hand.
And Saul said to David, Behold my elder daughter Merab, her will I give thee to wife: only be thou valiant for me, and fight the LORD’s battles. For Saul said, Let not mine hand be upon him, but let the hand of the Philistines be upon him.
18 Men David svarade Saul: Ho är jag? Eller hvad är mitt lefverne, och mins faders hus slägt i Israel, att jag skulle varda Konungens måg?
And David said unto Saul, Who [am] I? and what [is] my life, [or] my father’s family in Israel, that I should be son in law to the king?
19 Då nu tiden kom, att Merob, Sauls dotter, skulle vordit gifven David, vardt hon gifven Adriel den Meholathiten till hustru.
But it came to pass at the time when Merab Saul’s daughter should have been given to David, that she was given unto Adriel the Meholathite to wife.
20 Men Michal, Sauls dotter, hade David kär. Då det vardt sagdt Saul, sade han: Det är rätt;
And Michal Saul’s daughter loved David: and they told Saul, and the thing pleased him.
21 Jag vill gifva honom henne, att hon må komma honom på fall, och de Philisteers händer måga komma öfver honom. Och han sade till David: Du skall i dag varda min måg med den andra.
And Saul said, I will give him her, that she may be a snare to him, and that the hand of the Philistines may be against him. Wherefore Saul said to David, Thou shalt this day be my son in law in [the one of] the twain.
22 Och Saul böd sina tjenare: Taler vid David hemliga, och säger: Si, Konungen hafver vilja till dig, och alla hans tjenare älska dig; så blif nu Konungens måg.
And Saul commanded his servants, [saying], Commune with David secretly, and say, Behold, the king hath delight in thee, and all his servants love thee: now therefore be the king’s son in law.
23 Och Sauls tjenare talade dessa orden för Davids öron; men David sade: Tycker eder det vara en ringa ting, att vara Konungens måg? Och jag är en fattig och ringa man.
And Saul’s servants spake those words in the ears of David. And David said, Seemeth it to you [a] light [thing] to be a king’s son in law, seeing that I [am] a poor man, and lightly esteemed?
24 Och Sauls tjenare gåfvo honom svar igen, och sade: Sådana ord hafver David sagt.
And the servants of Saul told him, saying, On this manner spake David.
25 Saul sade: Säger så till David: Konungen begärar ingen morgongåfvo, annan än hundrade förhudar af de Philisteer, att man må hämnas på Konungens fiendar; ty Saul for efter att fälla David genom de Philisteers hand.
And Saul said, Thus shall ye say to David, The king desireth not any dowry, but an hundred foreskins of the Philistines, to be avenged of the king’s enemies. But Saul thought to make David fall by the hand of the Philistines.
26 Då sade hans tjenare David dessa orden. Och David tyckte så godt vara, att han måtte blifva Konungens måg. Och tiden var ännu icke ute.
And when his servants told David these words, it pleased David well to be the king’s son in law: and the days were not expired.
27 Och David stod upp, och drog åstad med sina män, och slog af de Philisteer tuhundrad män; och David hade deras förhudar, och förnöjde Konungen med talet; på det han skulle varda Konungens måg. Då gaf Saul honom sina dotter Michal till hustru.
Wherefore David arose and went, he and his men, and slew of the Philistines two hundred men; and David brought their foreskins, and they gave them in full tale to the king, that he might be the king’s son in law. And Saul gave him Michal his daughter to wife.
28 Och Saul såg och märkte, att Herren var med honom. Och Michal, Sauls dotter, hade honom kär.
And Saul saw and knew that the LORD [was] with David, and [that] Michal Saul’s daughter loved him.
29 Då fruktade Saul ännu mer för David, och vardt hans fiende i alla sina lifsdagar.
And Saul was yet the more afraid of David; and Saul became David’s enemy continually.
30 Och då de Philisteers Förstar drogo ut, handlade David förnumsteligare än alle Sauls tjenare, när de utdrogo, så att hans namn vardt mycket aktadt.
Then the princes of the Philistines went forth: and it came to pass, after they went forth, [that] David behaved himself more wisely than all the servants of Saul; so that his name was much set by.
