1 Johannesbrevet 2

1 Min barn, detta skrifver jag eder, att I skolen icke synda; och om någor syndar, då hafve vi en försvarare när Fadrenom, Jesum Christum, den rättfärdig är.

2 Och han är försoningen för våra synder; icke allenast för våra, utan ock för hela verldenes.

3 Och derpå vete vi att vi kännom honom, om vi hålle hans bud.

4 Den der säger: Jag känner honom, och håller icke hans bud, han är en ljugare, och i honom är icke sanningen.

5 Men den som håller hans ord, i honom är sannerliga Guds kärlek fullkomligen; och derpå vete vi att vi ärom i honom.

6 Den der säger sig blifva i honom, han skall ock vandra såsom han vandrade.

7 Bröder, jag skrifver eder intet nytt bud; utan det gamla budet, som I haft hafven af begynnelsen. Det gamla budet är det ord, som I hafven hört af begynnelsen.

8 Åter skrifver jag eder ett nytt bud, det sant är i honom, och i eder; ty mörkret är förgånget, och det sanna ljuset lyser nu.

9 Den som säger sig vara i ljuset, och hatar sin broder, han är ännu i mörkret.

10 Den der älskar sin broder, han blifver i ljuset, och ingen förargelse är i honom.

11 Men den som hatar sin broder, han är i mörkret, och vandrar i mörkret, och vet icke hvart han går; ty mörkret hafver förblindat hans ögon.

12 Jag skrifver eder, kära barn, att eder skola synderna förlåtna varda, för hans Namns skull.

13 Jag skrifver eder, I fäder; ty I hafven känt honom, som är af begynnelsen. Jag skrifver eder, I ynglingar; ty I hafven öfvervunnit den onda.

14 Jag skrifver eder, I barn; ty I hafven känt Fadren. Jag hafver skrifvit eder, I fäder; ty I hafven känt honom, som är af begynnelsen. Jag hafver skrifvit eder, I ynglingar; ty I ären starke; och Guds ord blifver i eder, och hafven öfvervunnit den onda.

15 Älsker icke verldena, icke heller de ting i verldene äro. Den der älskar verldena, i honom är icke Fadrens kärlek.

16 Ty allt det som är i verldene, nämliga köttsens begärelse, och ögonens begärelse, och högfärdigt lefverne, det är icke af Fadrenom, utan af verldene.

17 Och verlden förgås, och hennes lusta; men den som gör Guds vilja, han blifver evinnerliga. (aiōn g165)

18 Käre barn, nu är den ytterste tiden, och såsom I hafven hört, att Antichrist skall komma; ja, nu äro allaredo månge Antichrister vordne, och deraf vete vi att den ytterste tiden är nu.

19 De äro utgångne af oss; men de voro icke af oss. Hade de varit af oss, då hade de ju blifvit när oss; men på det de skulle blifva uppenbare, att de äro icke alle af oss.

20 Men I hafven smörjelse af dem Heliga, och veten allt.

21 Jag hafver icke skrifvit till eder, såsom till dem der icke veta sanningen; utan såsom till dem som henne veta, och att all lögn icke är af sanningene.

22 Ho är en ljugare, utan den som nekar, att Jesus är Christus? Den är Antichrist, som nekar Fadren och Sonen.

23 Hvar och en som nekar Sonen, han hafver icke heller Fadren.

24 Hvad I nu hört hafven af begynnelsen, det blifve i eder; om det blifver i eder, som I hört hafven af begynnelsen, så skolen ock I blifva i Sonenom och Fadrenom.

25 Och detta är det löfte, som han oss lofvat hafver, evinnerligit lif. (aiōnios g166)

26 Detta hafver jag skrifvit till eder, om dem som förföra eder.

27 Och den smörjelse, som I hafven fått af honom, blifver i eder; och I behöfven icke att någon lärer eder; utan såsom smörjelsen lärer eder om all ting, så är det sant, och icke lögn; och som hon hafver lärt eder, så blifver i henne.

28 Och nu, kära barn, blifver i honom; att när han uppenbarad varder, måge vi hafva förtröstning, och icke komma på skam för honom i hans tillkommelse.

29 Om I veten att han är rättfärdig, så skolen I ock det veta, att hvar och en som rätt gör, han är född af honom.