Job 39

1 ¿Sabes tú el tiempo en que paren las cabras monteses? ¿O miraste tú las ciervas cuando están pariendo?

Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

2 ¿Contaste tú los meses de su preñez, y sabes el tiempo cuando han de parir?

Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

3 Como se encorvan, quebrantan sus hijos, pasan sus dolores.

De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

4 Como después sanan los hijos, crecen con el grano; salen y nunca más vuelven a ellas.

Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

5 ¿Quién echó libre al asno montés, y quién soltó sus ataduras?

Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

6 Al cual yo puse casa en la soledad, y sus moradas en la tierra salada.

Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

7 Se ríe de la multitud de la ciudad; no oye las voces del que demanda los peajes.

Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

8 Rebusca los montes para su pasto, y anda buscando todo lo que está verde.

Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

9 ¿Por ventura querrá el unicornio servirte a ti, ni quedar a tu pesebre?

Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

10 ¿Atarás tú al unicornio con su coyunda para el surco? ¿Labrará los valles en pos de ti?

Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

11 ¿Por ventura confiarás tú en él, por ser grande su fortaleza, y le fiarás tu labor?

Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

12 ¿Fiarás de él que te tornará tu simiente, y que la allegará en tu era?

Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

13 ¿Diste tú hermosas alas al pavo real, o alas y plumas al avestruz?

Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

14 El cual desampara en la tierra sus huevos, y sobre el polvo los calienta,

Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

15 y se olvida de que los pisará el pie, y que los quebrará alguna bestia del campo.

Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

16 Se endurece para con sus hijos, como si no fuesen suyos, no temiendo que su trabajo haya sido en vano;

Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

17 porque Dios lo hizo olvidar de sabiduría, y no le dio inteligencia.

Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

18 A su tiempo se levanta en alto, y se burla del caballo y del que se monta en él.

Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

19 ¿Diste tú al caballo la fortaleza? ¿Vestiste tú su cerviz de relincho?

Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

20 ¿Por ventura le espantarás tú como a alguna langosta? El resoplido de su nariz es formidable;

Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

21 escarba la tierra, se alegra en su fuerza, sale al encuentro de las armas;

Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

22 hace burla del espanto, y no teme, ni vuelve el rostro delante de la espada.

Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

23 Contra él suena la aljaba, el hierro de la lanza y de la pica;

Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

24 y él con ímpetu y furor escarba la tierra, sin importarle el sonido de la trompeta;

Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

25 antes los toques de trompeta le infunden ánimo; y desde lejos huele la batalla, el estruendo de los príncipes, y el clamor.

För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

26 ¿Por ventura vuela el gavilán por tu industria, y extiende hacia el mediodía sus alas?

Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

27 ¿Por ventura enaltece el águila por tu mandamiento, y pone en alto su nido?

Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

28 Ella habita y está en la piedra, en la cumbre del peñasco y de la roca.

På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

29 Desde allí acecha la comida; sus ojos observan de muy lejos.

Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

30 Sus polluelos chupan la sangre; y donde hubiere muertos, allí está.

Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.