Lamentaciones 5

1 Acuérdate, o! Jehová, de lo que nos ha venido: vé, y mira nuestra vergüenza.

Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.

2 Nuestra heredad se ha vuelto a extraños, nuestras casas a forasteros.

Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.

3 Huérfanos somos sin padre: nuestras madres como viudas.

Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.

4 Nuestra agua bebemos por dinero, nuestra leña compramos por precio.

Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.

5 Sobre nuestra cerviz padecemos persecución; cansámosnos, y no hay para nosotros descanso.

Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.

6 A Egipto dimos la mano, y al Asirio, para hartarnos de pan.

Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.

7 Nuestros padres pecaron, y son muertos; y nosotros llevamos sus castigos.

Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.

8 Siervos se enseñorearon de nosotros: no hubo quien nos librase de su mano.

Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.

9 Con el peligro de nuestras vidas traíamos nuestro pan delante de la espada del desierto.

Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.

10 Nuestros cueros se ennegrecieron como un horno a causa del ardor de la hambre.

Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.

11 Afligieron a las mujeres en Sión, a las vírgenes en las ciudades de Judá.

De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.

12 A los príncipes colgaron con su mano: no reverenciaron los rostros de los viejos.

Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.

13 Llevaron los mozos a moler, y los muchachos desfallecieron en la leña.

Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.

14 Los ancianos cesaron de la puerta, los mancebos de sus canciones.

De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.

15 Cesó el gozo de nuestro corazón, nuestro corro se tornó en luto.

Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.

16 Cayó la corona de nuestra cabeza: ¡ay ahora de nosotros! porque pecamos.

Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!

17 Por esto fue entristecido nuestro corazón, por esto se entenebrecieron nuestros ojos.

Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;

18 Por el monte de Sión que es asolado, zorras andan en él.

För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.

19 Mas tú, Jehová, para siempre permanecerás: tu trono de generación en generación.

Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;

20 ¿Por qué te olvidarás para siempre de nosotros? ¿dejarnos has por luengos días?

Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?

21 Vuélvenos, o! Jehová, a ti, y volvernos hemos: renueva nuestros días como al principio.

Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.

22 Porque desechando nos has desechado: háste airado contra nosotros en gran manera.

Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.