Job 30

1 Mas ahora los más mozos de días que yo, se rien de mí, cuyos padres yo desdeñara de ponerlos con los perros de mi ganado,

Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

2 Porque ¿para qué había yo menester la fuerza de sus manos, en los cuales pereció el tiempo?

Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

3 Por causa de la pobreza y de la hambre solos: que huían a la soledad, al lugar tenebroso, asolado y desierto.

De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

4 Que cogían malvas entre los árboles, y raíces de enebros para calentarse.

De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

5 Eran echados de entre las gentes, y todos les daban grita como a ladrón.

Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

6 Que habitaban en las barrancas de los arroyos, en las cavernas de la tierra, y en las piedras.

Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

7 Que bramaban entre las matas, y se congregaban debajo de las espinas.

Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

8 Hijos de viles, y hombres sin nombre: mas bajos que la misma tierra.

De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

9 Y ahora yo soy su canción, y soy hecho a ellos refrán.

Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

10 Abomínanme, aléjanse de mí; y aun de mi rostro no detuvieron su saliva.

De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

11 Porque Dios desató mi cuerda, y me afligió; y quitaron el freno delante de mi rostro.

Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

12 A la mano derecha se levantaron los muchachos; rempujaron mis pies, y pisaron sobre mí las sendas de su contrición.

På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

13 Mi senda derribaron: aprovecháronse de mi quebrantamiento; contra los cuales no hubo ayudador.

De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

14 Vinieron como por portillo ancho: revolviéronse por mi calamidad.

De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

15 Turbaciones se convirtieron sobre mí: combatieron como un viento mi voluntad, y mi salud como nube que pasa.

Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

16 Y ahora mi alma está derramada en mí: días de aflicción me han comprendido.

Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

17 De noche taladra sobre mí mis huesos, y mis pulsos no reposan.

Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

18 Con la grandeza de la fuerza del dolor mi vestidura es mudada; cíñeme como el collar de mi ropa.

Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

19 Derribóme en el lodo, y soy semejante al polvo, y a la ceniza.

Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

20 Clamo a ti, y no me oyes: me presento, y no me echas de ver.

Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

21 Háste tornado cruel para mí: con la fortaleza de tu mano me amenazas.

Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

22 Levantásteme, e hicísteme cabalgar sobre el viento, y derretiste en mí el ser.

Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

23 Porque yo conozco que me tornas a la muerte, y a la casa determinada a todo viviente.

Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

24 Mas él no extenderá la mano contra el sepulcro; ¿clamarán los sepultados cuando él los quebrantare?

Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

25 ¿No lloré yo al afligido, y mi alma no se entristeció sobre el menesteroso?

Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

26 Cuando esperaba el bien, entonces me vino el mal; y cuando esperaba la luz, vino la oscuridad.

Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

27 Mis entrañas hierven, y no reposan: previniéronme días de aflicción.

Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

28 Denegrido anduve, y no por el sol: levantéme en la congregación, y clamé.

Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

29 Hermano fui de los dragones, y compañero de las hijas del avestruz.

Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

30 Mi cuero está denegrido sobre mí, y mis huesos se secaron con sequedad.

Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

31 Y mi arpa se tornó en luto, y mi órgano en voz de lamentantes.

Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.