Job 7

1 “¿No es la vida de los seres humanos como una condena a trabajos forzados? ¿No pasan sus días como los de un jornalero?

En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

2 Como un esclavo que anhela un poco de sombra, como un obrero que espera ansiosamente el día de la paga,

Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

3 me han tocado meses de vacío y noches de miseria.

Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

4 Cuando me acuesto me pregunto: ‘¿Cuándo me levantaré?’ Pero la noche sigue y sigue, y doy vueltas en la cama hasta el amanecer.

Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

5 Mi cuerpo está cubierto de gusanos y sucio; mi piel está agrietada, con llagas que supuran.

Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

6 Mis días pasan más rápido que la lanzadera de un tejedor y llegan a su fin sin esperanza.

Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

7 Recuerda que mi vida es sólo un soplo; no volveré a ver la felicidad.

Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

8 Los que me miran ya no me verán; sus ojos me buscarán, pero yo me habré ido.

Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

9 Cuando una nube desaparece, se va, al igual que quien baja al Seol no vuelve a subir. (Sheol h7585)

Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

10 Nunca volverán a casa, y la gente que conocían los olvidará.

Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

11 “Entonces no, no me callaré; hablaré en la agonía de mi espíritu; me quejaré en la amargura de mi alma.

Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12 ¿Acaso soy el mar, o soy un monstruo marino para que ustedes tengan que cuidarme?

Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13 Si me digo a mí mismo: ‘Me sentiré mejor si me acuesto en mi cama’, o ‘me servirá recostarme en mi sofá’,

När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

14 entonces me asustas tanto con sueños y con visiones

då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

15 que prefiero ser estrangulado; prefiero morir antes que convertirme en un simple saco de huesos.

Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

16 “¡Odio mi vida! Sé que no viviré mucho tiempo. Déjame en paz porque mi vida es sólo un soplo.

Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17 ¿Por qué los seres humanos son tan importantes para ti? ¿Por qué te preocupas tanto por ellos

Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

18 que los vigilas cada mañana y los examinas a cada momento? ¿No dejarás nunca de mirarme?

synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19 ¿No me dejarás nunca en paz el tiempo suficiente para recuperar el aliento?

Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

20 ¿Qué he hecho mal? ¿Qué te he hecho, Vigilante de la Humanidad? ¿Por qué me has convertido en tu objetivo, de tal modo que soy una carga hasta para mí mismo?

Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

21 Si es así, ¿por qué no perdonas mis pecados y quitas mi culpa? Ahora mismo voy a tumbarme en el polvo, y aunque me busques, me habré ido”.

Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.