Job 19

1 Job respondió:

Job svarade, och sade:

2 “¿Hasta cuándo seguirás atormentándome? ¿Hasta cuándo seguirás aplastándome con palabras?

Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

3 Ya me has humillado diez veces. ¿No te da vergüenza tratarme tan mal?

I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

4 Aunque haya pecado, ese es mi problema, y no tiene nada que ver contigo.

Far jag vill, så far jag mig vill.

5 Te crees mucho mejor que yo, y utilizas mi degradación contra mí.

Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

6 Pero deberías darte cuenta de que es Dios quien me ha perjudicado, me ha atrapado en su red.

Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

7 Aunque clamo por ayuda, no obtengo respuesta; aunque grito mis objeciones, no obtengo justicia.

Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

8 Dios me ha amurallado para que no pueda escapar; ha sumido mi camino en la oscuridad.

Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

9 Ha despojado mi honor de mí; me ha quitado mi reputación.

Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

10 Me derriba por todos lados hasta acabar conmigo; ha destruido mi esperanza como un árbol desarraigado.

Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

11 Su ira arde contra mí; me trata como a uno de sus enemigos.

Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

12 Las tropas de Dios se reúnen para atacarme. Construyen murallas contra mí. Rodean y asedian mi casa.

Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

13 “Ha alejado de mí a mis hermanos; todos mis antiguos amigos se han alejado de mí.

Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

14 Mis parientes me han abandonado; mis amigos íntimos me han olvidado.

Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

15 Los huéspedes de mi casa y mis sirvientas me tratan como a un extraño; para ellos me he convertido en un extranjero.

Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

16 Llamo a mi criado, pero no responde. ¡Hasta tengo que rogarle!

Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

17 Soy repulsivo para mi esposa, y soy repugnante para mis propios hermanos.

Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

18 Hasta los niños pequeños me desprecian; cuando me pongo de pie se burlan de mí.

Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

19 Todos mis amigos más cercanos me desprecian, y los que amaba se han vuelto contra mí.

Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

20 Estoy reducido a piel y huesos, y sobrevivo por el pellejo de mis dientes.

Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

21 “¡Tengan piedad de mí, amigos míos, tengan piedad de mí, porque Dios me ha abatido!

Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

22 ¿Por qué me persiguen como lo hace Dios? ¿No se conforman con obtener su libra de carne?

Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

23 “Quisiera que mis palabras quedaran escritas, registradas en un libro,

Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

24 o grabadas con pluma de hierro y plomo fundido en la roca para siempre.

Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

25 “Sé que mi Redentor está vivo, y que por fin subirá al estrado para mí en la tierra.

Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

26 Aunque mi piel esté destruida, en mi cuerpo Veré a Dios.

Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

27 Yo mismo lo veré, con mis propios ojos y no con los de otro. ¡El pensamiento me invade!

Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

28 Ustedes se dicen: ‘¿Cómo podemos hacerlo sufrir para que vea que él es la fuente de sus problemas?’

Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

29 Ustedes mismos deberían temer ser castigados por Dios, porque saben que la ira trae el castigo de Dios que acompaña al juicio”.

Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.