Jó 19

1 Porém Jó respondeu dizendo:

Job svarade, och sade:

2 Até quando atormentareis minha alma, e me quebrantareis com palavras?

Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

3 Já dez vezes me humilhastes; não tendes vergonha em me maltratar.

I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

4 Mesmo se eu tiver errado, meu erro cabe apenas a mim.

Far jag vill, så far jag mig vill.

5 Visto que vos exaltais contra mim, e contra mim usais minha desgraça,

Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

6 Sabei, pois, que foi Deus que me transtornou, e [com] sua rede me cercou.

Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

7 Eis que eu clamo: Violência! Porém não sou respondido; grito, porém não há justiça.

Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

8 Ele entrincheirou meu caminho, de modo que não consigo passar; e pôs trevas sobre minhas veredas.

Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

9 Ele me despojou de minha honra, e tirou a coroa de minha cabeça.

Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

10 Ele me derrubou por todos os lados, e pereço; e arrancou minha esperança como a uma árvore.

Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

11 E fez inflamar contra mim sua ira, e me considerou para consigo como a [um de] seus inimigos.

Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

12 Juntas vieram suas tropas; prepararam contra mim seu caminho, e se acamparam ao redor de minha tenda.

Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

13 Ele afastou meus irmãos para longe de mim; e os que me conheciam agora me estranham.

Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

14 Meus parentes [me] deixaram, e meus conhecidos se esqueceram de mim.

Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

15 Os moradores de minha casa e minhas servas me tiveram por estranho; estrangeiro me tornei em seus olhos.

Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

16 Chamei a meu servo, e ele não respondeu; de minha própria boca eu lhe suplicava.

Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

17 Meu hálito é estranho à minha mulher, e sou repugnante aos filhos de minha mãe.

Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

18 Até os meninos me desprezam; quando eu me levanto, falam contra mim.

Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

19 Todos os meus amigos próximos me abominam; e [até] aqueles que eu amava se viraram contra mim.

Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

20 Meus ossos se grudaram à minha pele e à minha carne; e escapei [só] com a pele de meus dentes.

Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

21 Compadecei-vos de mim, meus amigos, compadecei-vos de mim; pois a mão de Deus me tocou.

Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

22 Por que vós me perseguis como Deus, e não vos fartais de minhas carne?

Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

23 Ah se minhas palavras fossem escritas! Ah se fossem escritas em um livro!

Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

24 Que com ponta de ferro e com chumbo fossem esculpidas em pedra para sempre!

Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

25 Pois eu sei que meu Redentor vive, e ao fim se levantará sobre a terra;

Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

26 E mesmo depois de consumida minha pele, então em minha carne verei a Deus;

Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

27 Ao qual eu verei para mim, e meus olhos [o] verão, e não outro. [Isto é o que] minhas entranhas anseiam dentro de mim.

Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

28 Se disserdes: Como o perseguiremos? Pois a raiz do problema se acha em mim,

Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

29 Temei vós mesmos a espada; pois furor [há nos] castigos pela espada; para que [assim] saibais que [haverá] julgamento.

Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.