Eclesiastes 1
1 Palavras do prégador, filho de David, rei em Jerusalem:
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vaidade de vaidades! diz o prégador, vaidade de vaidades! é tudo vaidade.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 Que vantagem tem o homem, de todo o seu trabalho, que elle trabalha debaixo do sol?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 Uma geração vae, e outra geração vem; porém a terra para sempre permanece.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 E nasce o sol, e põe-se o sol, e aspira ao seu logar d'onde nasceu.
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 Vae para o sul, e faz o seu giro para o norte; continuamente vae girando o vento, e volta o vento sobre os seus giros.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 Todos os ribeiros vão para o mar, e comtudo o mar não se enche: para o logar para onde os ribeiros vão, para ali tornam elles a ir
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 Todas estas coisas se cançam tanto, que ninguem o póde declarar: os olhos se não fartam de vêr, nem se enchem os ouvidos de ouvir.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 O que foi isso é o que ha de ser; e o que se fez isso se fará: de modo que nada ha de novo debaixo do sol.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Ha alguma coisa de que se possa dizer: Vês isto, é novo? já foi nos seculos passados, que foram antes de nós.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 Já não ha lembrança das coisas que precederam, e das coisas que hão de ser tambem d'ellas não haverá lembrança, nos que hão de ser depois.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 Eu, o prégador, fui rei sobre Israel em Jerusalem.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 E appliquei o meu coração a esquadrinhar, e a informar-me com sabedoria de tudo quanto succede debaixo do céu: esta enfadonha occupação deu Deus aos filhos dos homens, para n'ella os exercitar.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 Attentei para todas as obras que se fazem debaixo do sol, e eis que tudo era vaidade e afflicção d'espirito.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 Aquillo que é torto não se póde endireitar; aquillo que falta não se póde contar.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Fallei eu com o meu coração, dizendo: Eis que eu me engrandeci, e augmentei em sabedoria, sobre todos os que houve antes de mim em Jerusalem: e o meu coração contemplou abundantemente a sabedoria e a sciencia.
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 E appliquei o meu coração a entender a sabedoria e a sciencia, os desvarios e as doidices, e vim a saber que tambem isto era afflicção d'espirito.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 Porque na muita sabedoria ha muito enfado; e o que se augmenta em sciencia, accrescenta o trabalho.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
