Hioba 7
1 Czy człowiekowi nie jest wyznaczony czas na ziemi? Czy jego dni [nie są] jak dni najemnika?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Jak sługa pragnie cienia, jak najemnik oczekuje [zapłaty] za swoją pracę;
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 Tak moim udziałem są miesiące próżne, a przeznaczono mi noce bolesne.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Gdy się kładę, mówię: Kiedy minie noc, abym mógł wstać? I jestem pełny niepokoju aż do świtu.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Moje ciało pokryte jest robactwem i strupami w prochu, moja skóra pęka i ropieje.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 Moje dni biegną szybciej niż czółenko tkackie i przemijają bez nadziei.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Pamiętaj, że moje życie [jest] wiatrem, moje oko już nie zobaczy dobra.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Oko, które mnie widziało, już mnie nie zobaczy. Twoje oczy [są zwrócone] na mnie, a mnie [już] nie ma.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 Nie wróci już do swego domu ani nie pozna go już jego miejsce.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Dlatego nie mogę powstrzymać swoich ust, będę mówił w utrapieniu swego ducha, będę narzekał w goryczy swojej duszy.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Czy jestem morzem albo wielorybem, że postawiłeś przy mnie straż?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Gdy mówię: Pocieszy mnie moje łóżko i moje posłanie ulży mojemu narzekaniu;
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 Wtedy straszysz mnie snami i przerażasz mnie widzeniami;
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 Tak że moja dusza wybrałaby sobie uduszenie, raczej śmierć niż życie.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Uprzykrzyło mi się [życie], nie chcę żyć wiecznie. Zostaw mnie, bo moje dni są marnością.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Czym [jest] człowiek, że go tak wywyższasz i że zwracasz ku niemu swoje serce?
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 Że nawiedzasz go każdego ranka i w każdej chwili doświadczasz?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Kiedy odwrócisz się ode mnie i zostawisz mnie, abym mógł przełknąć swoją ślinę?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Zgrzeszyłem, cóż mam czynić, stróżu człowieka? Czemu mnie wziąłeś za cel, abym był sam dla siebie ciężarem?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Czemu nie przebaczysz mojego przestępstwa i nie zmażesz mojej nieprawości? Teraz bowiem położę się w prochu i [gdy] rano będziesz mnie szukał, nie będzie mnie.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
