Lamentacje 5

1 Wspomnij, Panie! na to, co się nam przydało; wejrzyj a obacz pohańbienie nasze.

Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.

2 Dziedzictwo nasze obrócone jest do obcych, a domy nasze do cudzoziemców.

Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.

3 Sierotamiśmy a bez ojca; matki nasze są jako wdowy.

Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.

4 Wody nasze za pieniądze pijemy, drwa nasze za pieniądze kupujemy.

Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.

5 Na szyi swej prześladowanie cierpiemy, pracujemy, a nie dadzą nam odpocząć.

Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.

6 Egipczykom podajemy rękę i Assyryjczykom, żebyśmy się nasycili chleba.

Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.

7 Ojcowie nasi zgrzeszyli, niemasz ich, a my nieprawość ich ponosimy.

Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.

8 Niewolnicy panują nad nami, niemasz, ktoby nas wybawił z ręki ich.

Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.

9 Z odwagą duszy naszej szukamy chleba swego dla strachu miecza i na puszczy.

Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.

10 Skóra nasza jako piec zczerniała od srogości głodu.

Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.

11 Niewiasty w Syonie pogwałcono; i panny w miastach Judzkich.

De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.

12 Książęta ręką ich powieszeni są, a osoby starszych nie mają w uczciwości.

Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.

13 Młodzięców do żarn biorą, a młodzieniaszkowie po drwami padają.

Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.

14 Starcy w bramach więcej nie siadają, a młodzieńcy przestali pieśni swoje.

De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.

15 Ustało wesele serca naszego, pląsanie nasze w kwilenie się obróciło.

Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.

16 Spadła korona z głowy naszej; biada nam, żeśmy zgrzeszyli!

Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!

17 Dlategoż mdłe jest serce nasze, dlatego zaćmione są oczy nasze;

Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;

18 Dla góry Syońskiej, że jest spustoszona, liszki chodzą po niej.

För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.

19 Ty, Panie! trwasz na wieki, a stolica twoja od narodu do narodu.

Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;

20 Przeczże nas na wieki zapominasz, a opuszczasz nas przez tak długi czas?

Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?

21 Nawróć nas do siebie, o Panie! a nawróceni będziemy; odnów dni nasze, jako z dawna były.

Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.

22 Bo izali nas cale odrzucisz, a gniewać się będziesz na nas tak bardzo?

Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.