Salomos Ordsprog 28

1 Dei gudlause flyr um ingen deim elter, dei rettferdige er som ungløva trygge.

Bezdievīgais bēg, kur dzinēja nav; bet taisnie ir droši, kā jauns lauva.

2 Syndar eit land, fær det mange herrar, men hev folket mykje vit, varer retten lenge.

Caur dumpjiem zemei tiek daudz valdnieku; bet ja ļaudis prātīgi un apdomīgi, tad valdnieks paliek ilgi.

3 Ein fatig herre som trykkjer dei arme, er eit regn som herjar og ikkje gjev brød.

Nabaga kungs, kas nabagus apspiež, ir kā plūdu lietus, un maizes nav.

4 Dei som gjeng ifrå lovi, prisar dei gudlause, men dei som held lovi, harmast på deim.

Kas paši mācību atstāj, tie slavē bezdievīgus; bet kas mācību tura, tie ļaunojās par tiem.

5 Vonde folk skynar ikkje kva rett er, men dei som søkjer Herren, skynar alt.

Ļauni ļaudis neatzīst, kas Dieva tiesa, bet kas To Kungu meklē, tie atzīst visu.

6 Betre er ein fatigmann som ferdast lytelaust, enn ein rikmann som er rang og gjeng tvo vegar.

Labāks ir nabags, kas staigā skaidrībā, nekā bagāts netiklā ceļā.

7 Den som agtar på rettleiding, er ein vitug son, men den som hev lag med øydarar, fører skam yver far sin.

Kas glabā mācību, tas ir prātīgs bērns; bet kas rijēju biedrs, dara tēvam kaunu.

8 Den som aukar si eiga med renta og oker, han sankar åt den som er god mot dei arme.

Kas savu mantu vairo ar augļošanu un augļus ņemot, tas to krāj tādam, kas par nabagiem apžēlojās.

9 Um ein vil venda øyra burt og ikkje høyra lovi, er jamvel bøni hans ein styggedom.

Kas savu ausi nogriež no Dieva bauslības, pat tāda cilvēka lūgšana ir neganta.

10 Den som villar ærlegt folk inn på ein vond veg, han skal stupa i si eigi grav, men dei lytelause skal erva det som godt er.

Kas maldina bezvainīgus uz ļauniem ceļiem, tas pats kritīs savā bedrē; bet tie sirdsskaidrie iemantos labumu.

11 Ein rikmann tykkjer han er vis, men ein fatigmann med vit granskar honom ut.

Bagāts vīrs savā prātā gudrs; bet nabags, kas prātīgs, to izmana.

12 Held dei rettferdige høgtid, stend det herleg til, men når gudlause kjem seg upp, lyt ein leita etter folk.

Kad taisnie gavilē, tas ir liels jaukums; bet kad bezdievīgie galvu paceļ tad ļaudis slēpjas.

13 Den som dyl misgjerningarne sine, hev ikkje lukka med seg, men den som sannar deim og vender seg ifrå deim, han finn miskunn.

Kas savus pārkāpumus apklāj, tam tas neizdosies; bet kas tos izsūdz un atstāj, tas dabūs žēlastību.

14 Sæl den mannen som alltid ottast, men den som gjer hjarta sitt hardt, han fell i ulukka.

Svētīgs, kas Dievu bīstas vienmēr; bet kas savu sirdi apcietina, kritīs postā.

15 Burande løva og ein grådig bjørn er gudlaus hovding yver fatigt folk.

Bezdievīgais, kas valda pār nabaga ļaudīm, ir rūkdams lauva un izsalcis lācis.

16 Du hovding fatig på vit og rik på vald! Dei som hatar urett vinning, skal liva lenge.

Valdnieks nav gudrs, ja mudīgs uz varas darbiem; bet kas labprāt neplēš, dzīvos ilgi.

17 Ein mann med blodskuld yver seg er på flugt alt til gravi, ingen må hjelpa honom.

Pie kā rokām cilvēka asinis līp, tas bēgs līdz bedrei; palīga tas nedabūs.

18 Den som ferdast lytelaust, vert frelst, men den range tvivegs-farar fell på den eine.

Kas staigā vientiesībā, tam labi klāsies; bet blēdis pa diviem ceļiem vienā klups.

19 Den som dyrkar si jord, fær nøgdi av brød, men den som fer etter fåfengt, fær nøgdi av armod.

Kas savu zemi kopj, būs maizes paēdis; bet kas niekus triec, būs bada paēdis.

20 Ein trufast mann fær rik velsigning, men den som renner etter rikdom, vert ei urefst.

Godīgs vīrs būs bagāti svētīts, bet kas dzenās bagāts palikt, nebūs nenoziedzīgs.

21 Det er’kje godt når ein gjer mannemun, men mang ein mann vert brotsmann for ein brødbit.

Nav labi, cilvēka vaigu uzlūkot; jo tāds arī par maizes kumosu dara netaisnību.

22 I bråhast vil den ovundsjuke verta rik, og han veit’kje at vanråd vil koma på han.

Kas ar skaudīgu aci dzenās pēc bagātības, neapdomā, ka viņam trūcība pienāks.

23 Den som refser ein mann, vinn seg takk til slutt meir enn den som smeikjer med tunga si.

Kas cilvēku aprāj, tas pēc atradīs vairāk pateicības, nekā tāds, kam mīksta mēle.

24 Den som plundrar far sin og mor si og segjer: «Det er ikkje synd, » han er øydelands lagsbror.

Kas savu tēvu vai māti laupa un saka: „Tas nav grēks!“tāds ir slepkavas biedrs.

25 Den vinnekjære valdar trætta, men den som lit på Herren, fær kveikjing.

Negausis saceļ nemieru; bet kas uz To Kungu cerē, tas būs turīgs.

26 Den som lit på vitet sitt, han er ein dåre, men den som vandrar i visdom, vert frelst.

Kas uz savu sirdi paļaujas, ir ģeķis; bet kas ar gudrību staigā, tiks izglābts.

27 Den som gjev den fatige, vantar inkje, men den som let att augo, fær mykje banning yver seg.

Kas nabagam dod, tam nepietrūks; bet kas savas acis priekš tā aizslēdz, tam uzies daudz lāstu.

28 Når gudlause kjem seg upp, då gøymer folk seg, men når dei gjeng til grunns, då aukar dei rettferdige.

Kad bezdievīgie paceļ galvu, tad ļaudis slēpjas; bet kad tie beigti, tad taisnie iet vairumā.