Lukas 24
1 Men den fyrste dagen i vika, tidleg i otta, kom dei til gravi, og hadde med seg kryddorne som dei hadde laga til.
Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.
2 Då fekk dei sjå at steinen var velt ifrå gravi;
Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
3 dei gjekk inn, men fann ikkje likamen åt Herren Jesus.
Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
4 Dei visste ikkje kva dei skulde tenkja um dette; då stod det med ein gong tvo menner i skinande klæde innmed deim,
När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.
5 og med dei fulle av otte stirde nedfyre seg, sagde mennerne til deim: «Kvi leitar de etter den livande millom dei daude?
Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem "Varför söken I den levande bland de döda?
6 Han er ikkje her; han hev stade upp att. Kom i hug kva han sagde med dykk då han endå var i Galilæa,
Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
7 at Menneskjesonen skulde gjevast i henderne på synduge menneskje og krossfestast, og standa upp att tridje dagen!»
'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'"
8 Då kom dei i hug ordi hans,
Då kommo de ihåg hans ord.
9 og dei gjekk burt att frå gravi, og fortalde alt dette til dei elleve og alle dei andre.
Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --
10 Det var Maria Magdalena og Johanna og Jakobs-Maria og dei hine kvinnorne i fylgjet deira - dei sagde dette med apostlarne;
Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.
11 men dei tenkte det var noko vas dei for med, og trudde deim ikkje.
Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.
12 Peter sprang like vel av stad til gravi, og då han lutte seg ned, såg han ikkje anna enn likklædi; so gjekk han burt att, og undrast med seg yver det som var hendt.
Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
13 Same dagen gjekk tvo av deim utetter til ein liten by som heiter Emmaus, og ligg ei mil frå Jerusalem,
Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
14 og på vegen tala dei med einannan um alt det som nyst hadde hendt.
Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
15 Med dei no gjekk og tala og dryfte det med kvarandre, kom Jesus sjølv innåt og slo fylgje med deim;
Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.
16 men augo deira var fjetra, so dei kjende honom ikkje.
Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
17 «Kva er det for ting de røder so um, med de gjeng etter vegen?» spurde han. Då stana dei, og det var sjåande til at dei sturde.
Och han sade till dem: "Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?" Då stannade de och sågo bedrövade ut.
18 Og den eine av deim - han heitte Kleopas - tok til ords og sagde til honom: «Du må visst vera den einaste som held til i Jerusalem og ikkje veit kva som hev hendt der desse dagarne!»
Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: "Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?"
19 «Kva for noko?» spurde han. «Det med Jesus frå Nasaret, » svara dei, «han som var ein profet, megtig i gjerning og ord for Gud og alt folket,
Han frågade dem: "Vad då?" De svarade honom: "Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:
20 korleis øvsteprestarne og rådsherrarne våre fekk dømt honom frå livet og krossfeste honom.
huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
21 Og me vona at han var den som skulde løysa ut Israel. Og med alt det so er det no på tridje dagen sidan dette gjekk fyre seg.
Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.
22 Men so hev og nokre kvinnor i flokken vår sett oss i uro og undring; dei var i otta ved gravi,
Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
23 og fann ikkje likamen hans, men kom og fortalde at dei hadde set ei syn av englar, og at englarne hadde sagt at han liver.
och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.
24 Nokre av felagerne våre gjekk då ut til gravi, og fann det heiltupp so som kvinnorne hadde sagt, men honom såg dei ikkje.»
Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke."
25 «Å, for uvituge de er, » svara han, «og for seinhuga til å tru alt det som profetarne hev tale!
Då sade han till dem: "O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
26 Laut ikkje Messias lida dette, fyrr han kunde ganga inn til sin herlegdom?»
Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?"
27 So tok han til frå Moses og alle profetarne, og i alle skrifterne lagde han ut for deim det som er sagt um honom der.
Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
28 Då dei var tett innmed den byen dei skulde til, lest han vilja ganga lenger.
När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.
29 Men dei nøydde honom og sagde: «Ver hjå oss! Det lid til kvelds, og dagen hallar.» So gjekk han inn og var hjå deim.
Men de nödgade honom och sade: "Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut." Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.
30 Som han no sat til bords med deim, tok han brødet og velsigna det, og braut det og gav deim.
Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.
31 Då vart augo deira upplatne, so dei kjende honom att; men i det same kvarv han burt for augo deira.
Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.
32 Då sagde dei med einannan: «Brann ikkje hjarta i oss då han tala med oss på vegen, då han lagde ut skrifterne åt oss?»
Och de sade till varandra: "Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?"
33 Og dei tok ut i same stund, og gjekk attende til Jerusalem. Dei fann dei elleve og felagarne deira samla, og dei sagde:
Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.
34 «Herren hev sanneleg stade upp att, og hev synt seg for Simon.»
Och dessa sade: "Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon."
35 Og sjølve fortalde dei um det som hadde hendt på vegen, og korleis dei hadde kjent honom då han braut brødet.
Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
36 Best dei tala um dette, stod han sjølv midt ibland deim og sagde: «Fred vere med dykk!»
Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: "Frid vare med eder.
37 Dei kvakk og vart rædde, og trudde det var ei ånd dei såg.
Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.
38 Då sagde han til deim: «Kvi er de so forstøkte, og kvifor vaknar det tvil i hjarta dykkar?
Men han sade till dem: "Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?
39 Sjå henderne og føterne mine, at det er eg sjølv! Kjenn på meg og sjå! Ei ånd hev då’kje kjøt og bein, som de ser eg hev.»
Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava."
40 Då han hadde sagt det, synte han deim henderne og føterne sine.
Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.
41 Då dei endå ikkje kunde tru for gleda, men berre undra seg, sagde han: «Hev de noko etande her?»
Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: "Haven I här något att äta?"
42 Dei gav han eit stykke steikt fisk og noko av ei honningkaka,
Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;
43 og han tok det og åt det for augo deira.
och han tog det och åt därav i deras åsyn.
44 So sagde han til deim: «Dette var det eg tala til dykk um då eg endå var i lag med dykk, at alt som er skrive um meg i Moselovi og profetarne og salmarne, laut sannast.»
Och han sade till dem: "Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna."
45 So let han upp for tankarne deira, so dei kunde skyna skrifterne.
Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
46 «So stend skrive, » sagde han, «at Messias skal lida og standa upp frå dei daude tridje dagen,
Och han sade till dem: "Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
47 og i hans namn skal umvending og syndeforlating ropast ut for alle folkeslag; frå Jerusalem skal det ganga ut.
och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
48 De skal sjølve vitna um dette.
I kunnen vittna härom.
49 Og no vil eg senda yver dykk det som far min hev lova; men de skal halda dykk rolege i byen, til de vert budde med kraft frå det høge.»
Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft."
50 Sidan tok han deim med seg ut or byen, til burt imot Betania, og han lyfte upp henderne og velsigna deim.
Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.
51 Og med han lyste velsigningi, skildest han frå deim og for upp til himmelen.
Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.
52 Og dei kasta seg på kne og tilbad honom. So gjekk dei attende til Jerusalem i stor gleda,
Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.
53 og sidan var dei allstødt i templet og lova og prisa Gud.
Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.
