Jakobs 4

1 Kva kjem all ufred og strid av millom dykk? Er det ikkje av dykkar lyster, som strider i lemerne dykkar?

Varav uppkomma strider, och varav tvister bland eder? Månne icke av de lustar som föra krig i eder lemmar?

2 De lystar og hev ikkje; de slær i hel og ovundast og kann ikkje få; de ligg i strid og ufred. De hev ikkje, av di de ikkje bed;

I ären fulla av begärelser, men haven dock intet; I dräpen och hysen avund, men kunnen dock intet vinna; och så tvisten och striden I. I haven intet, därför att I icke bedjen.

3 de bed og fær ikkje, av di de bed ille, um slikt som de kann øyda upp i dykkar lyster.

Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för att kunna i edra lustar förslösa vad I fån.

4 De utrugne! veit de ikkje at venskap med verdi er fiendskap imot Gud? Den som då vil vera ven med verdi, han vert Guds fiende.

I trolösa avfällingar, veten I då icke att världens vänskap är Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså Guds ovän.

5 Eller trur de at skrifti talar fåfengt? Med brennhug trår han etter Anden som han hev late bu i oss. Men di større er den nåde som han gjev.

Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: "Med svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin boning i oss"?

6 Difor heiter det: «Gud stend dei stolte imot, men dei audmjuke gjev han nåde.»

Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det: "Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd."

7 Ver difor Gud undergjevne! Men statt djevelen imot, so skal han fly frå dykk!

Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder.

8 Haldt dykk nær til Gud, so skal han halda seg nær til dykk! Reinsa henderne, de syndarar, og gjer hjarto reine, de tvihuga!

Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Renen edra händer, I syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg.

9 Kjenn dykkar naud og syrg og gråt! Lat låtten dykkar vendast til sorg, og gleda til trege.

Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig i sorg och eder glädje i bedrövelse.

10 Audmyk dykk for Herren, so skal han upphøgja dykk!

Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.

11 Baktala ikkje kvarandre, brør! Den som baktalar ein bror eller dømer bror sin, han baktalar lovi og dømer lovi; men dømer du lovi, so er du ikkje ein som gjer etter lovi, men hennar domar.

Förtalen icke varandra, mina bröder. Den som förtalar en broder eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men dömer du lagen, så är du icke en lagens görare, utan dess domare.

12 Ein er lovgjevaren og domaren, han som er megtig til å frelsa og til å tyna. Men du, kven er du som dømer din næste?

En är lagstiftaren och domaren, han som kan frälsa och kan förgöra. Vem är då du som dömer din nästa?

13 Og no, de som segjer: «I dag eller i morgon vil me fara til den byen og vera der eit år og handla og hava vinning, »

Hören nu, I som sägen: "I dag eller i morgon vilja vi begiva oss till den och den staden, och där vilja vi uppehålla oss ett år och driva handel och skaffa oss vinning" --

14 de som ikkje veit kva som skal henda i morgon! For kva er livet dykkar? De er ein eim som ei liti stund er synleg og so kverv burt.

I veten ju icke vad som kan ske i morgon. Ty vad är edert liv? En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner.

15 I staden for at de skulde segja: «Um Herren vil, so kjem me til å liva, og so skal me gjera det eller det!»

I borden fastmera säga: "Om Herren vill, och vi får leva, skola vi göra det, eller det."

16 Men no rosar de dykk sjølve i dykkar storlæte. All slik ros er vond.

Men nu talen I stora ord i eder förmätenhet. All sådan stortalighet är ond.

17 Den som då veit å gjera godt, men ikkje gjer det, han hev synd for det.

Alltså, den som förstår att göra vad gott är, men icke gör det, för honom bliver detta till synd.